I början av denna vecka togs kulturlivet i Vilhelmina åter in på fast mark efter att under några månader ha befunnit sig på något av ett gungfly: dystra framtidsutsikter för kommunens ekonomi visade sig under denna budgetomgång knuffa kulturen ovanligt långt fram mot ruinens brant ­– för i det budgetförslag som den borgerliga alliansen i Vilhelmina presenterade i augusti ingick nämligen inte mindre än en 30-procentig minskning av bidragen till kulturföreningar liksom en halvering av studieförbundens bidrag, för Riksteatern i Vilhelmina motsvarande omkring 100 000 avgörande kronor. Inte såg det ljusare ut i den skuggbudget vänsteralliansen senare presenterade, där en kallställning av Vilhelmina museums samlingar och en uppsägning av dess personal föreslogs.

Jodå, det svajade utan tvekan till. Men, när kommunens budget i måndags slutligen togs, efter långa och mödosamma förhandlingar och kompromisser, visade det sig dock att jämkandet mellan de politiska lägren denna gång blev till dubbel fördel för kulturen, för i den budget som slutligen klubbades igenom kvarstår nämligen både museum liksom bidrag till kulturföreningar och studieförbund.

Och nu, med fast mark under fötterna, kan man kosta på sig att blicka tillbaka och våga erkänna det positiva med att befinna sig på gungflyn, de punktbelyser inte bara kärnfrågorna utan skapar i bästa fall också fruktsam debatt och dialog. Varje svajning, varje konflikt och varje hot tar också fram tänkbara framtidsscenarier att ta ställning till. I de upprörda protester som följde på besparingsförslagen i Vilhelmina, som alltså faktiskt kunnat innebära dödsstöten för Riksteaterföreningen i Vilhelmina, lyftes också inte bara teaterföreningens livskraft och betydelse fram, i protesterna ingick också en ­påminnelse om det faktum att det faktiskt finns en gräns för hur mycket av ekonomisk dränering kulturlivet tål. Från initierat håll framhölls på samma vis Vilhelmina museums viktiga, ja faktiskt föredömliga ­arbete i bevarandet av lokalhistoriska värden genom åren.

Att småkommuner under hård ekonomisk press avstår från att skära i kulturen är glädjande, särskilt med tanke på hur lite exempelvis en riksturnerande smal dansföreställning kan väga ställt mot svällande förskolegrupper, en åldringsvård på knäna – som alltid de omätbara värdena mot de mätbara.
Samtidigt, om man vill sätta den cyniska och luttrade sidan till; i Vilhelminas fall kan nog kulturens omätbarhet sägas vara långt mycket mera mätbar än i någon annan slumpvis vald kommun av motsvarande storlek och sammansättning i Norrlands inland. Tvärtom är ­Vilhelminas nationellt erkända status som kulturkommun något även en budgetpressad kommunpolitiker uppenbarligen vet att vårda som det starka varumärke det blivit.

Men ändå och trots allt måste, alldeles oavsett bakomliggande skäl, allt satsande på kultur i småkommuner betraktas som oerhört värdefullt, inte bara för de ­faktiska satsningarnas skull utan lika mycket för förmedlandet till andra småkommuner modet att trots hårda tider våga investera i det omätbara, det som på sikt bygger rikedom i ett ­samhälle.