Redan innan vi högtidligt bänkat oss framför tv:n, inför en helt osprättad julkalender, är stämningen ansträngd – detta då det uppdagats att femåringen har tjuvtittat på delar av premiäravsnittet i SVT Play på dagis.
”Men den är jättebra, jag vill se den igen”, försäkrar hon som tröst, sättandes fingret på exakt för vems skull den obrutna premiärstämningen är så viktig. Tacksam över lojala ungar som sedan gör sitt bästa för att tindra så som förväntas tvingas jag ändå snart komma fram till samma slutsats som alla andra år i vuxenhet: julkalendern blir aldrig längre så bra som man önskar. Och trots att jag liksom alla andra slentrianmässigt avfärdar besvikelsen som en följd av alltför mycket nostalgiskt fluff i vägen, kvarstår känslan av något mera svårgreppat uppgivet, besviket, över just detta års fadda och tillkämpade julkalenderupplaga.

Visst, julkalendern har det inte lätt och pressen av att stå och svettas i strålkastarljuset ska inte underskattas. Även det annars så stabilt tuffande barnkanalståget, som vecka efter vecka under övrig tid på året lyckas vara den kvalitetsgarant morgontrötta/eftermiddagsstressande föräldrar förväntar sig, även för denna gigant och konstant i en föränderlig tid kan pressen av att en gång per år tvingas stå upp för så mycket mer än 24 kvartslånga avsnitt barn-tv, bli övermäktig.
Det kan vi förstå. För det är inget tacksamt uppdrag julkalendern åläggs; utöver att tilltala sin barnpublik, glittra mest i en allt glittrigare jul, ska ju även de för en gångs skull tittande föräldrarna vinnas över, allt detta med program vars innehåll, utan att vara gammeldags auktoritärt, ska förmedla moraliskt sunda värderingar, visa att jodå, gamla SVT står sig i haven av kommersiell skrik-tv. Naturligtvis slutar allt detta i ett haveri av ängslighet. Naturligtvis slutar det med att varje julkalender i tv blir en stammande unge uppstyrd i kliande finkläder och utslängd på en alldeles för stor och halkig scen.

Kanske, tänker jag, borde vi då inte vara så skoningslösa mot det stackars prestigepressade barn som julkalendern är, förlåta de taffliga scenografierna, snedtrampande dialogerna och den valhänta politiska korrektheten. Men det tar emot, för inför julen är vi ju alla barn och ovanligt snarstuckna och långsura, traditionsknarkande, har svårt att släppa idén om att julen och allt som hör därtill ska vara som paket, glänsa, locka och trösta, liksom idén om att att julkalenderr ska åses i sällskap med tindrande barn, framkallandes den känsla av beständighet och gemenskap så som den såg ut innan det blev möjligt att manipulera tiden med inspelningar och nedladdningar, återskapa en tid då det var möjligt att rikta en hel familjs ansikten mot en och samma lysande skärm.
En tid som vi (men det vill vi ogärna påminnas om) på något diffust vis visste var på väg att glida oss ur händerna redan när vi själva som små räknade ned i sällskap av Ture Sventon och Sune.