Nyhetsrapporteringen från katastrofens Haiti har på nytt belyst det faktum att journalistiken av i dag i hastig takt förflyttar sig mot fiktionens domäner.
Överlag har rapporteringen nu hållit en god nivå, trots kaotiska och extraordinära omständigheter har nyhetsmedierna på det stora hela lyckats förmedla både bredd och djup. De första chockskakiga dagarna däremot, avslöjade ändå mycket om vilka instinkter som i allt högre grad styr det journalistiska berättandet, där utsända reportrar på plats utan att tveka slet fram rent filmiska berättargrepp för att ladda språket i sina rapporter.  Där annars sansade nyhetsankare i många stunder mest framträdde som krävande och adrenalinstirriga regissörer; skriker människor, ser du några upplopp, beskriv skadorna, vad är det värsta du sett?

Efter två veckor har nyhetsarbetet nu hunnit passera standardfaserna, dramat har bärgats hem, så även de förväntade sammanfattningarna och framtidsprofetiorna och återuppbyggnaden, den långa och svåra, får därmed bli för andra med mera tid och resurser att ta sig an – kanske konsten?
I essän Estetikens fakta och journalistiken fiktioner, en av många lysande i boken Rapport från Sopornas planet, belyser kulturdebattören och kritikern Stefan Jonsson den förskjutning som i dag pågår, där journalistiken av i dag i allt högre grad skapar fiktioner – detta samtidigt som konsten och estetiken blivit allt mera politisk och dokumentär, klivit in och kompenserat för journalistikens blinda fläckar.
Enligt Stefan Jonsson kommer detta skifte mellan journalistiken och konsten sig delvis av något som alltid varit gällande, att de berättargrepp och estetiska uttryck som konsten, filmen och litteraturen utvecklar senare institutionaliseras av journalistiken. Delvis handlar det dock också om hur konsten, när kulturens globalisering och likriktning tvingar in den vanliga journalistiken till att bli enbart en spegel av rådande politik, får ta på sig rollen av att bedriva ”riktig” journalistik, det vill säga att visa på och diskutera den förda politikens konsekvenser. 

Så – behöver förskjutningen, det faktum att journalistiken och konsten då och då korsar varandras vägar eller till och med springer i motsatta riktningar, då vara ett problem, så länge samma strävan efter att förklara och beskriva samhälleliga skeenden är den drivkraft som styr? Nej, inte nödvändigtvis, men då förutsätts att allas tillgång till den smalare kulturen säkras, att en vidare förståelse finns för den viktiga diskussion som förs i litteraturen, i konsten och i filmen.

Även med detta uppnått kvarstår dock det faktum att journalistikens  behov av att  återuppfinna sig själv känns allt mer angeläget, för: ­dramatiseringen av nyhetshändelser medför sällan någon ökad kunskap eller empati hos sin publik. I stället gör fiktionens ramar även den mest fruktansvärda verklighet enklare att hålla på armslängds ­avstånd.

Känslan hade legat och skavt ett tag när 2009 gick mot sitt slut och något slags inre årssammanfattande av årets redaktörskap pockade på; hade inte könsbalansen på kultursidan varit en smula ojämn? Hade det inte blivit en liten övervikt åt det kvinnliga hållet? Kunde någon till och med, Gud förbjude, få för sig att någon form av feministisk kampanj bedrevs?
När kvittot kom – för på VK görs sedan 2002 med jämna mellanrum kontrollräkningar av könsrepresentationen på sidorna – visade det sig att jodå, det fanns en liten obalans vad gällde könsfördelningen på kultursidorna.
Till männens fördel.

Förbluffad tvingades jag alltså konstatera att jag visst drabbats av det manliga seendet, samma förblindande sjuka som gäller för det där skolfenomenet, den studie som visar att ett klassrum upplevs som flickdominerat när taltiden är jämnt fördelad mellan pojkar och flickor. Att jag visst också var en del av den där strukturen.
Det är aldrig roligt att konfronteras med tanken på sig själv som marionettstyrd i tanke och handling av krafter man tycker sig arbeta för att mota, men som man säger, insikt leder till utveckling – och under se senaste veckorna har det varit enkelt att finna medsystrar som inspirerat till handling genom att kasta grus i kulturvärldens könsmaktsmaskineri; Åsa Beckman, Ann Heberlein, Maria Schottenius.

I denna mansgrisdebatt har motreaktionerna mot framför allt Åsa Beckman, såsom kastande den första stenen, avslöjat allt om det verkliga problemet, när snabbt som sjutton de mekanismer hon kritiserat slagit igång; det har gäspats, tigits, suckats föraktfullt, genast blivit personligt; sa Stig Larsson gom eller mun och hur var det, är hon inte lite flack Beckman, som kritiker…
Men medan det hos flertalet av de riktiga och viktiga skribenterna ja-ja-ats och suckats över kulturens argbiggor har den nätdiskussion som följt på Beckman och Schottenius inlägg givit hopp om att vi kanske ändå genom att fortsätta prata om saken kan bryta de manliga geniernas subtila förtryck. Ja, fortsätta prata, dissekera den rådande maktbalansen, varför inte med samma skärpa och kraft kulturlivet och kulturjournalistiken ägnar sig åt när det gäller andra samhälleliga fenomen? Kort sagt, fortsätta räkna skallar på tidningssidorna, hur motsträvig konsten och kulturen än må vara till att låta sig betvingas av siffror och statistik eller för den delen erkänna sina mindre smickrande tillkortakommanden på jämställdhetens eller demokratins arenor.

Jag kommer att fortsätta räkna fram till den dag då min känsla av hur könsfördelningen på sidorna ser ut överensstämmer med fakta och inte längre färgas av den tysta överenskommelsen om männens företräde till ordet.
Svårare än så behöver det inte vara, även om uppgiften ibland känns övermäktig; att sluta mumla och helt enkelt börja tala om verkligheten så som den ser ut.

Under de senaste veckorna har ett par oroade röster hört av sig till VK-kulturen om ett annalkande hot mot biblioteket i Tärnaby. Någon hade hört att biblioteket nu definitivt lagts under bilan, någon annan om en verksamhet snart i malpåse; en glesbygdens spegling, var min omedelbara koppling, av vad som sker för fullt vid storstadsregionernas bibliotek, där resurser på senare tid mer och mer förts från sämre beställda ytterområden till centralorten. Med den skillnaden då, att de ökade avstånden mellan utlåningsställena när biblioteksfilialer i Västerbottens inland läggs ned räknas i mil och inte i antal tunnelbanestationer.

Nu visar det sig dock att någon nedläggning av ­Tärnabybiblioteket inte är aktuell, däremot en flytt, ut från Folkets Hus under februari månad, till Skytteanska skolan med inflyttning under senhösten, något som ­funnits som ett tänkbart handlingsalternativ sedan förra året när man för Tärnabybibliotekets del sedan lokalhyrorna i Folkets Hus höjts rejält tvingats se sig om efter alternativa ­lokaler. Ingen anledning till skrik och panik alltså, kan tyckas. Men bara det faktum att biblioteksverksamheten under något halvår kommer att ske med hjälp av provisoriska och tillfälliga lösningar, kan dock vara nog så ­oroande.
Dessutom, den skugga de mera genomgripande ­förändringar folkbiblioteken står inför och som kastas över hela landet, gör att även en strikt praktisk flytt för ett folkbibliotek kan motivera en viss oro, med den ­vetskapen i bakhuvuden om hur mycket av förändringar som kan smygas igenom när verksamheter byter lokaler.
Mera strukturella sådana, av bara farten liksom. ­Vilket nu inte Tärnabybiblioteket på förhand ska lastas för, här är intentionerna att döma, förstår jag när jag ­talar med berörda parter, inga andra än att nuvarande verksamhet ska bevaras, bara som sagt inrymmas i nya lokaler.

Inga antydningar här alltså till den typ av bibliotekstokerier Malmö stadsbibliotek formulerade förra året i sitt omtalade strategidokument The Darling Library, en rapport där begrepp som ”upplevelser”, ”sinnlighet”, ”marknadsplats”, till och med ”erotik”, får klä en ny biblioteksideologi i ord.

Inte heller i den rapport som lades fram strax före jul av kulturförvaltningen i Umeå kommun som underlag inför beslutet om Umeås framtida stadsbibliotek återfinns något att resa ragg inför för den som befarar jippon och kommers där litteratur och bildning borde härska. I denna rapport, som det lär finnas anledning att återkomma till framöver, tas även den fråga om placering upp som varit på tapeten här på sidan de senaste veckorna, där goda skäl läggs fram både för att införliva biblioteket i ett nytt kulturhus mellan broarna, och att hålla fast vid dess nuvarande placering.
Frågan berörs dock bara i kortfattade ordalag och, vilket en och annan redan så insiktsfullt påpekat, det av värde som genomsyrar denna rapport och som blir viktigast att hålla fast vid i den fortsatta beslutsprocessen, är hur synen på biblioteket som en demokratisk institution där allas rätt till kunskap och ­information oavsett kajkant eller Vasaplan, måste få förbli de ­klarast lysande ledstjärnorna för ett framtida biblioteks ­verksamhet.

Nytt år och ropen om kulturkritikens död (de ständigt ljudande och i någon mån de hälsotecken för hela kulturkritiken de ändå måste betraktas som), fortsätter att öka i styrka – nu senast när Anna Hallberg i DN (7/1) gick till attack mot det svenska kulturklimatet av i dag, så uselt att det tangerar ovärdighet. Och Hallberg är inte ensam om att rasa, samma tonfall återkommer överallt, varningar om att hoten mot kulturjournalistiken denna gång är på riktigt. Att vargen nu faktiskt kommer, att resurserna slutligen strypts så till den grad att den seriösa kulturjournalistiken nu för alltid gått förlorad.
Två år har passerat sedan den danske journalisten Andreas Harbsmeier i en artikel i GP dömde ut svenska kultursidor som tråkiga, konsensusinriktad och okritiska, blott och bart varukataloger för kulturupplevelser, hette det. Vidare beskrev Harbsmeier hur seriös kulturkritik, när resurserna krymper, ersätts med det snabbaste, lättaste och billigaste; av presentation och värdering av lokala kulturprodukter. Harbsmeier lyfte bland andra skällsord alltså fram en ökad provinsialism som något av sinnebilden för en urholkad kulturjournalistik.

Sedan dess har en finanskrasch hunnit skaka världsekonomin och tidningsbranschen i sina grundvalar, snävat åt resurserna än mer, vilket både ytterligare triggat rädslan för kulturkritikens tvärdöd, men också tvingat mediebranschen att börja värka fram nya lösningar, se om sina hus. Så görs även på VK, som i år startar en rad projekt i syfte att finna de bästa vägarna genom det nya medielandskapet. Bland annat handlar det om att värna några av VK:s kärnvärden; det lokala och opinionsjournalistiken. Alltså; just det lokala och provinsiella som Harbsmeier i sin kritik lyfte fram som hot mot kulturjournalistiken. Hållningen är klassisk och det lokala, provinsiella, naturligt att vilja ställa mot det nationella och globala. I många avseenden har nu också de vidare perspektiven sina obestridbara fördelar – ett alltför begränsat synfält missar det fruktbara helhetsperspektiv nya insikter om samband mellan olika politiska och kulturella företeelser ju kräver.

Samtidigt – i en allt mer global värld har behovet av lokal förankring aldrig tett sig större. För; om vi vill kunna förstå en stor värld måste vi först förstå en mindre, byggd på fysiska möten, gemensamma beröringspunkter, det som hjälper oss att utveckla känslan för tonfall – så att vi förstår varandra, när vi i den mindre världen talar om de stora händelser den globala världen och fantastisk teknik nu lägger framför våra fötter.

Hade kulturjournalistik endast handlat om att rutinrecensera lokala kulturevenemang och stryka kulturarrangörer medhårs hade möjligen en viss rädsla för provinsialism kunnat vara befogad, men kultursidor bör sträva efter att vara något mer; stenar i strömmen, motvikter mot rådande tankemönster. För att klara dessa uppgifter krävs både vidvinkelseende och en stadig lokal förankring.

Så stänger vi då dörren om 2009 och gläntar på porten till 2010. Fyrverkerierna har sprakat färdigt och vardagen tränger sig på. Vad Umeås kulturliv anbelangar tyngs just denna årsupptakt möjligen av ett större vardagsallvar än på många år, när vi nu definitivt lämnar det segeryrans 2009, året vi ska minnas som det år då Umeå utsågs till europeisk kulturhuvudstad 2014, för att träda in i 2010, det år vi ska minnas som det då arbetet på riktigt tog fart. För trots kulturhuvudstadsjuryns lugnande ord i skuggan av segerjublen, om att skynda långsamt och inte förhasta sig i några avgörande beslut i arbetet med programmets utformning, är det nu det gäller, nu som andan av mätt segeryra ska vändas till handlingskraft.

Många är de projekt som inom det kommande året ska ges struktur, tidsplaneras och sjösättas och ska man peka ut något som mera angeläget i ett första skede måste det bli frågan om det kulturhus som planeras inom ramarna för staden mellan broarna, (under arbetsnamnet kulturmötenas hus), en fråga i vilken stora kliv under våren måste klaras av om tidsplanen ska hålla om ett kulturhus som kommit sig tryggt på plats innan 2014.
Kulturhuset är i många avseenden något av ett nyckelmoment för hela kulturlivet i Umeå och tre faktorer gör samtalet om och planerandet för ett kulturhus extra viktigt i det första skedet av arbetet inför 2014: för det första handlar det om brytandet av det passiva tillstånd umeborna släpande på en historia av olika segdragna och/eller havererade byggprojekt, vant oss vid som en del av vår självbild. Kulturhusbyggandet, om och när det tar fart, har därför potential att bli ett handlingskraftens genombrott, ge en inspirerande injektion och bädda för en bra start inför det fortsatta engagemanget i stan. För, vilket leder till det andra av kulturhusets nyckelfaktorer, kulturhuvudstadsprojektets förankring hos medborgarna förblir avgörande för utfallet av 2014, och vad kan då bli mera konkret än ett centralt beläget byggprojekt som tar form inför umebornas ögon? Ett hus har i sig en inbyggd symbolik, som i detta avseende framstår som slående. Hur verksamheter och intressen fördelas inom dess fyra väggar blir oundvikligen talande för både vilken djupare kultursyn som råder och vilka intressen som tillåts bli tongivande.

Kulturhusets profil blir därmed i förlängningen avslöjande för hur kulturhuvudstadsprojektets medborgarmedverkan omsätts eller inte omsätts i praktiken, när frågor som vilka som ska beredas plats i huset och på vems villkor, om vad som ska prioriteras i aktiviteterna och i verksamheten, om huruvida ett stadsbibliotek ska ingå inom kulturhusets väggar, om hur man ställer sig till samarbeten med kommersiella intressen, nu måste besvaras.

Dessa frågor belyser effektivt den tredje av de faktorer som gör kulturhuset  så betydelsefullt; nämligen det faktum att kulturhuset i grunden måste byggas för umeborna och inte för ett kulturhuvudstadsår, för att stå stadigt även när år 2014 är till ända och kulturhuvudstadskaravanen dragit vidare.