Nytt år och ropen om kulturkritikens död (de ständigt ljudande och i någon mån de hälsotecken för hela kulturkritiken de ändå måste betraktas som), fortsätter att öka i styrka – nu senast när Anna Hallberg i DN (7/1) gick till attack mot det svenska kulturklimatet av i dag, så uselt att det tangerar ovärdighet. Och Hallberg är inte ensam om att rasa, samma tonfall återkommer överallt, varningar om att hoten mot kulturjournalistiken denna gång är på riktigt. Att vargen nu faktiskt kommer, att resurserna slutligen strypts så till den grad att den seriösa kulturjournalistiken nu för alltid gått förlorad.
Två år har passerat sedan den danske journalisten Andreas Harbsmeier i en artikel i GP dömde ut svenska kultursidor som tråkiga, konsensusinriktad och okritiska, blott och bart varukataloger för kulturupplevelser, hette det. Vidare beskrev Harbsmeier hur seriös kulturkritik, när resurserna krymper, ersätts med det snabbaste, lättaste och billigaste; av presentation och värdering av lokala kulturprodukter. Harbsmeier lyfte bland andra skällsord alltså fram en ökad provinsialism som något av sinnebilden för en urholkad kulturjournalistik.

Sedan dess har en finanskrasch hunnit skaka världsekonomin och tidningsbranschen i sina grundvalar, snävat åt resurserna än mer, vilket både ytterligare triggat rädslan för kulturkritikens tvärdöd, men också tvingat mediebranschen att börja värka fram nya lösningar, se om sina hus. Så görs även på VK, som i år startar en rad projekt i syfte att finna de bästa vägarna genom det nya medielandskapet. Bland annat handlar det om att värna några av VK:s kärnvärden; det lokala och opinionsjournalistiken. Alltså; just det lokala och provinsiella som Harbsmeier i sin kritik lyfte fram som hot mot kulturjournalistiken. Hållningen är klassisk och det lokala, provinsiella, naturligt att vilja ställa mot det nationella och globala. I många avseenden har nu också de vidare perspektiven sina obestridbara fördelar – ett alltför begränsat synfält missar det fruktbara helhetsperspektiv nya insikter om samband mellan olika politiska och kulturella företeelser ju kräver.

Samtidigt – i en allt mer global värld har behovet av lokal förankring aldrig tett sig större. För; om vi vill kunna förstå en stor värld måste vi först förstå en mindre, byggd på fysiska möten, gemensamma beröringspunkter, det som hjälper oss att utveckla känslan för tonfall – så att vi förstår varandra, när vi i den mindre världen talar om de stora händelser den globala världen och fantastisk teknik nu lägger framför våra fötter.

Hade kulturjournalistik endast handlat om att rutinrecensera lokala kulturevenemang och stryka kulturarrangörer medhårs hade möjligen en viss rädsla för provinsialism kunnat vara befogad, men kultursidor bör sträva efter att vara något mer; stenar i strömmen, motvikter mot rådande tankemönster. För att klara dessa uppgifter krävs både vidvinkelseende och en stadig lokal förankring.