Känslan hade legat och skavt ett tag när 2009 gick mot sitt slut och något slags inre årssammanfattande av årets redaktörskap pockade på; hade inte könsbalansen på kultursidan varit en smula ojämn? Hade det inte blivit en liten övervikt åt det kvinnliga hållet? Kunde någon till och med, Gud förbjude, få för sig att någon form av feministisk kampanj bedrevs?
När kvittot kom – för på VK görs sedan 2002 med jämna mellanrum kontrollräkningar av könsrepresentationen på sidorna – visade det sig att jodå, det fanns en liten obalans vad gällde könsfördelningen på kultursidorna.
Till männens fördel.

Förbluffad tvingades jag alltså konstatera att jag visst drabbats av det manliga seendet, samma förblindande sjuka som gäller för det där skolfenomenet, den studie som visar att ett klassrum upplevs som flickdominerat när taltiden är jämnt fördelad mellan pojkar och flickor. Att jag visst också var en del av den där strukturen.
Det är aldrig roligt att konfronteras med tanken på sig själv som marionettstyrd i tanke och handling av krafter man tycker sig arbeta för att mota, men som man säger, insikt leder till utveckling – och under se senaste veckorna har det varit enkelt att finna medsystrar som inspirerat till handling genom att kasta grus i kulturvärldens könsmaktsmaskineri; Åsa Beckman, Ann Heberlein, Maria Schottenius.

I denna mansgrisdebatt har motreaktionerna mot framför allt Åsa Beckman, såsom kastande den första stenen, avslöjat allt om det verkliga problemet, när snabbt som sjutton de mekanismer hon kritiserat slagit igång; det har gäspats, tigits, suckats föraktfullt, genast blivit personligt; sa Stig Larsson gom eller mun och hur var det, är hon inte lite flack Beckman, som kritiker…
Men medan det hos flertalet av de riktiga och viktiga skribenterna ja-ja-ats och suckats över kulturens argbiggor har den nätdiskussion som följt på Beckman och Schottenius inlägg givit hopp om att vi kanske ändå genom att fortsätta prata om saken kan bryta de manliga geniernas subtila förtryck. Ja, fortsätta prata, dissekera den rådande maktbalansen, varför inte med samma skärpa och kraft kulturlivet och kulturjournalistiken ägnar sig åt när det gäller andra samhälleliga fenomen? Kort sagt, fortsätta räkna skallar på tidningssidorna, hur motsträvig konsten och kulturen än må vara till att låta sig betvingas av siffror och statistik eller för den delen erkänna sina mindre smickrande tillkortakommanden på jämställdhetens eller demokratins arenor.

Jag kommer att fortsätta räkna fram till den dag då min känsla av hur könsfördelningen på sidorna ser ut överensstämmer med fakta och inte längre färgas av den tysta överenskommelsen om männens företräde till ordet.
Svårare än så behöver det inte vara, även om uppgiften ibland känns övermäktig; att sluta mumla och helt enkelt börja tala om verkligheten så som den ser ut.