Oavsett utfall för årets nu pågående, hittills tämligen ljumma bokrea, är det ett faktum att rean som vi känt den befinner sig i dödsryckningar. Och i takt med att försäljningen stadigt sjunkit och sortimentet glesnat, har de strategier som värkt fram ur det krampaktiga läget, på senare år blivit allt tydligare i sina ­konturer; de stora kedjorna som lägger krutet på staplar av bästsäljare, de mindre bokhandlarna som satsar på unicitet och vässar sina profiler, nätet som både vill och kan sälja allt, men som med uppluckrandet av tidigare rådande dogmer väl egentligen inte platsar som bärare av den traditionstunga Bokrean.
Ingen vill naturligtvis vara den som slutligen dödförklarar bokrean, både stora jättar och små entusiaster har sina fullt rimliga skäl till att fortsätta hoppas på den bokfest man minns rean som. Själva idén om att utnyttja buzzen kring rean liksom traditionens ramar till att högtidlighålla litteraturen, låta böcker flöda över diskarna, har därför kittat samman stormarknader och små boklådor så pass att bokrean sammantaget kunnat leva vidare på hoppet.

Men ur detta hopp, denna fadda feststämning har skilda intressen kunnat mötas i något vagt formulerat om att något mer än själva böckerna kanske ändå måste till för att fräsa i gång försäljningen/litteraturintresset. Och visst, om böckerna vi ska läsa är Rudberg, Läckberg och Morberg, plockade som konserver från stormarknadsstaplar, då kan en viss krydda behövas för att få det att gå ned. Och om vi i framtiden ska vara hänvisade till en bokhandel i virtuell form, knappa beställningar via nätet utan att någonsin i köpögonblicket hålla en fysisk bok i händerna, veta sig snart äga ännu en litterär klenod, lär också en längtan efter upplevelser, möten, snart bli övermäktig. Alltså; något mer behövs…
Men – samtidigt är nu detta ”mer” kring litteratur den rödaste av flaggor man kan vifta med, just därför marknadskrafter sedan länge effektivt avbrutit det som kunnat bli ett givande samtal genom att blixtsnabbt profitera på lässuget, grävt klyftan allt djupare mellan fint och fult, mellan introvert litteraturkofta och glad bokcirkeltant. Skapat en sanning av bilden av hur allt fler författarscen tränger ut allt fler hyllmeter av själva böckerna. Skapat schismer och missförstånd, där samtal borde uppstå.

Trots det, hopp finns ännu, inte om bokrean, men om litteraturen – för suget efter litteratur, efter möten och samtal är uppenbart stort, på alla fronter. För att komma vidare gäller det nu bara att börja i rätt ände, i böckerna, själva läsupplevelsen. Bara med en intim, stillsam läsupplevelse som utgångspunkt blir nämligen mötena kring litteratur intressanta.

Kanske ska vi inte sörja bokreans dåliga hälsa, utan se den som en markör av att bokmarknaden drivits till en punkt där det skonsammaste vi kan göra är att dödförklara rean och se det som en anledning att tänka till för att finna nya mötesplatser, bort från både de svettigaste författarscenerna och stormarknadens svajigaste bokstaplar – tillbaka till böckerna, helt enkelt.