Det här kan tyckas vara lite tjatigt, frågan har varit uppe mer eller mindre konstant under de senaste decennierna. Men när det gäller angelägna frågor får man lov att upprepa sig, man bör kanske till och med. Angelägna frågor som demokrati, intellektuell välfärd, framtidshopp.
Barnlitteraturen är både brännpunkt och grobädd för dessa värden, och där mina vänner, kan jag meddela, ser läget och dagsformen inte alltför kul ut. Läget är faktiskt så dystert att allt tänkbart tjat kan motiveras.
I tisdags gjorde Ulla Rhedin i DN en sylvass analys av läget för den svenska bilderboken utifrån den statistik barnboksinstitutet samma dag presenterade över förra årets utgivning. Rapportens glädjesiffror om ett ökat antal utgivna bilderböcker punkterades effektivt av Rhedin, som krasst påpekade vad hela förlagsbranschen samt landets recensenter redan känner till, att ökningen framför allt utgörs av mer av plastlitteratur och flamsböcker. Detta samtidigt som den smalare, experimentella bilderboken får allt svårare att hävda sig, enligt Rhedin.

Den goda barnlitteraturen har väl egentligen kämpat i motvind, värnad endast av knippen av eldsjälar och vapendragare. Men det kommersiella trycket har aldrig varit hårdare än nu och även kring kvalitetsböckerna märks allt fler tecken på det varumärkestänkande som gäller för många av de översatta tramsböckerna, vilket innebär ökade krav på att varje barnbok som läggs ut i butikerna bör kunna smyckas med travar av tillhörande gosedjur, pussel, dataspel.
Och konstigt vore väl annars, om en genomkommersialiserad vuxenbokbransch inte skulle spegla av sig i även barnlitteraturen. Men det är svårare att lättvindigt avfärda en riktigt usel barnbok än den vuxna skräplitteraturen, för barnlitteraturen förblir utan tvekan oändligt mycket mera avgörande. Både som byggmaterial för våra barns språk och inre världar, men också som en grund till ett framtida förhållande till litteratur. En lättvindighet kring barnlitteraturen innebär därför också en lättvindighet kring och en bristande tilltro överlag till litteraturens betydelse och kraft.

Så hur rädda den hotade barnlitteraturen? Ja, lösningen – också en smula tjatig ska erkännas, men just detta bevisar väl i någon mån dess giltighet – handlar om något så basalt som att ösa in mer resurser. Resurser till eldsjälarna, till biblioteken så att alla duktiga och kunniga barnbibliotekarier har en möjlighet att göra ett vettigt jobb. Resurser till kulturredaktionerna, så att utrymme finns för en seriös recensionsverksamhet av barnlitteraturen. (Här nu självkritiken; även om barnlitteraturen på VK-kulturen under det senaste året fått dubbelt så mycket plats som tidigare, med en ökning från en till två genomgångar varje år, är läget sådant att det bara kan bli bättre.)

Vi kan inte förvänta oss att marknaden självmant ska börja prata kvalitet, den diskussionen måste starta på andra ställen. Får vi däremot till stånd en seriös bevakning och diskussion av barnlitteraturen finns en chans att höja dess status så pass att floderna av skräplitteratur kan motas och i bästa fall på köpet en ökad förståelse för litteraturens betydelse som demokratiskt redskap­ ­uppnås.