Sveriges första grindsamhälle är sedan i höstas i gång – Victoria park, i Limhamn strax utanför Malmö. I SVT:s Kulturnyheterna härom veckan berättade några nyinflyttade lätt euforiskt om tryggheten bakom murarna, lyxen, liksom om att illasinnat prat om verklighetsflykt var just bara prat. Nej, det är annat som lockat:
”Vi är mera lika varandra här, mera positiva”, så säger de inflyttade i Victoria Park om sitt val att vända det svenssongrå samhället ryggen.
Kanske ligger denna hållning också bakom den trend resebranschen rapporterar om nu i bokningsintensiva tider, där ett allt större intresse märkts för all inclusive- konceptet.
De turister från väst som tidigare rört sig från det ena oupptäckta hörnet av jorden till det andra tycks nu nämligen ha blivit mätt på utmaningar, tröttnat på sökandet efter det genuina och låtit sig falla ned i minsta motståndets lag – i all inclusive. Inom turistkomplexens hägn tycks dessa nu funnit en värld precis så tillrättalagd en semester bör vara, i likars sällskap enklare att finna vila i.

Dessa murbyggartendenser, sökandet efter likars spegelbilder och det perfekt frammodellerade, bryter av mot den autenticitetstrend som pågått under en längre tid, där äkthetssträvanden varit genomgående, i resor, i maten, i litteraturen. Motsägelsen är dock inte så stor som det kan verka, för vid närmare betraktande har det sökande efter äkthet som pågått främst gällt det ytligt konsumerade. Autenticitet har blivit en lösning på det behov ett överlag ökande materiellt välstånd fött hos dem som vant sig vid att alltid ha mer, ett nypåfunnet sätt att när andra knappat in kunnat fortsätta markera klass. Den moraliska konsumtionen har på så vis blivit lyckosam, både för eko- och etikindustrin och för den enskilde konsumenten som kunnat köpa sig etisk status, tillskansa sig livets patina, men utan annan insats än lite stålar.

Men naturligtvis har en rekyl på allt detta alltid varit att vänta, för den äkta äktheten har aldrig i själva verket varit särskilt intressant ens för dem som vurmat mest för den. I själva verket har väl bara den autenticitet som kunnat åtnjutas under kontrollerade former och på lagom avstånd varit det som efterfrågats. Gärna lite lokalbefolkning på turistorten, men knappast dagsturer till de riktiga slumområdena. Gärna snabba utflykter till verkligheten, men alltid med bakdörren öppen hem till vårt skyddade boende. Där vi kan känna igen oss i våra grannar. Oavsett om de är lilahåriga damer i ett grindsamhälle eller bufféätande barnfamiljer på semesterorten.
I värsta fall blir denna rekyl så kraftig att samma gäng som gjorde äktheten till trend nu, med samma effektivitet, ser till att göra minsta motståndets lag politiskt korrekt, normaltillståndet till all inclusive, likars sällskap upphöjt till ideal – vilket i sig ritar fram en utveckling som det finns all anledning att vara vaksam på, kanske till och med känna sig ganska rädd inför. För ju mer bekvämt och gemytligt sällskapet med likasinnade blir, desto mindre angelägen blir den verkliga verkligheten.

”Verkligheten finns omkring oss också, det är bara att slå på tv:n så får vi också del av eländet”, så säger en av damerna i Victoria park utanför Malmö till SVT. 
Och när kameran sedan sveper över kalkstensbrottet intill går det nästan att se stenarna från dessa ord falla ned på muren kring denna dams alldeles egna kategori av människor.