Klokt eller fegt, intyg för sans och eftertanke eller resultatet av ett misslyckat försök att nå enighet? Under måndagens kulturnämnd var förhoppningen att mer än en fingervisning skulle ges om hur politikerna vill ha det i frågan om kulturhus och framtidens stadsbibliotek, detta i den rapport som då presenterades och som ska fungera som underlag för beslut i frågan om ett eventuellt kulturens centrum hos närings- och planeringsutskottet.
Nu visade det sig dock att något tydligt ja eller nej inte fanns inbakat i kulturcentrumrapporten då nämnden väljer att inte ta ställning till varken för eller emot ett kulturhus. Inte heller presenterades någon förlösande och vägvisande riktning utstakad när det gäller bibliotekets framtida placering.
Frågan studsar därmed tillbaka på närings- och planeringsutskottet, som utifrån detta underlag förväntas fatta beslut i frågan, ett beslut vars betydelse för stans kulturliv oavsett utfall får stor betydelse. Och ett beslut som, om målet är att ha ett tänkt kulturhus igång vid 2014, måste tas rätt snart.

Så hur ska man då se på icke-beslutet, oviljan att klart ta ställning? Är detta helt enkelt bara demokrati i praktiken, de tryggt snurrande beslutsprocessernas mekanismer som långsamt snarare än med dunder och brak ­manar fram utveckling? Eller är nämndens beslut om icke-beslut något att hysa oro inför – ett utslag av inbördes stridigheter, ett både-och framtvingat som en nödlösning från en nämnd som inför kommande utmaningar är ­angelägna om att åtminstone utåt upprätthålla hyfsad enighet?
Kulturnämndens rapport ger ett svar som mer lutar åt det förra, för innehållet är varken ljumt, veligt eller vagt, tvärtom anläggs en ödmjuk hållning inför erfarenheter och kunskap i stans kulturliv och ett till synes uppriktigt intresse av att använda detta för att göra det kloka. Och ska man välja mellan å ena sidan de fördröjda besluten och eftertanken och å andra sidan de förhastade besluten tagna under tidspress, är ju saktfärdigheten att föredra. 
Men ändå och trots allt, räknar man baklänges från 2014 utifrån en vilja att ha ett kulturcentrum, eller för den delen ett nyuppfräschat stadsbibliotek på nuvarande plats vid den tidpunkten, bör man nog komma fram till något konkret ganska snart.

Annat i veckan: Bildmuseets chef Jan-Erik Lundström lämnar med omedelbar verkan sitt uppdrag efter tretton år. Därmed mister Umeå en person vars insatser för det lokala konstlivet haft stor betydelse för den goda ställning samtidskonsten har i Umeå i dag.  Att en kreativ person efter mer än ett decennium känner att det är dags att bryta upp och göra annat är inget märkligt i sig. Däremot är det alltid tråkigt när avsked och uppbrott tvingas fram av konflikt, i detta fall utifrån det faktum att Lundström enligt vad han själv uppger inte anser sig vara intresserad av den nya tjänst på Konstnärligt Campus där chefsskapet över Bildmuseet framöver kommer att ligga inbakad.

I rekryteringen av denna nya chef tänker man – enligt vad som hörts kring de planer som uttalats för Konstnärligt campus – större och med stor tyngd på kreativt samarbete mellan studenter, forskare och näringsliv. Den prioriteringen är i alla avseenden vettig och omedelbart tilltalande.
Kreativt skapande är en viktig ­motor för konsten och kulturlivet i stan – bara man inte vid flytten av Bildmuseet och skiftet av chefer inte glömmer den, också viktiga, utställningsverksamheten där Bildmuseet tar med ett arv man bör förstå att förvalta väl.

Vårfrossa, skenande snösmältning, marken kokar. Alla som vet något om själens smärtpunkter vet att ingen tid på året kan vara så plågsam som denna, när ljuset bänder och bryter i det livets svårmod som under vinterhalvår går lätt att maskera, bättre passar in i allmän mörkerleda.
Men – för den som skulle ana vårmelankoli i faggorna, eller för den delen livsleda eller rent av ångest, finns i dag hjälpen närmare till hands än någonsin förr – vägen till lycka ligger i dag öppen för alla, det gäller bara att finna rätt manual i floden av lättillgängliga, lättsmälta och lättbegripliga självhjälpsböcker marknaden i dag flödar av, följa råden och ta sig samman.

Den mängd av lyckolitteratur och självhjälpsböcker som utkommit de senaste åren, som ska befria oss från ångest, från kontrollbehov, från stress, har både uttryckt och förstärkt den växande lyckotrenden, en trend som både lagt ribban högt för vad vi ska och bör förvänta oss av tillvaron (nämligen total harmoni i våra själsliv, allt annat icke acceptabelt) och som också smugit över allt mer ansvar för det egna välbefinnandet till individen i en rörelse som samtidigt helt lömskt suddat ut andra eventuella samhälleliga faktorer bakom den enskildes lidande.
Konceptet har varit framgångsrikt, fint anslutit till allt det samhället i övrigt lär oss om att den som lyckas vara en ö och oberoende av andra klarar sig bäst. Lyckan har lanserats som en superhjältemantel tillgänglig för alla som genom att följa coachernas råd i böckerna kunnat tvätta bort eller sortera undan vanprydande ilska, skam, missunnsamhet, melankoli.

Samtidigt som hela samhället befunnit sig i hårdträning i lycka har samtalet om psykiskt lidande plockats fram i ljuset. Vår vurm för det ångestplågade geniet, för konstnärens lätta galenskap, har också, trots kapprustning i mentalt välbefinnande, hållit sig stabil och myten om ångest och själslig plåga som icke kompromissbara komponenter i konstnärsgeniets konstitution visar inga svaghetstecken.
Motpolerna lycka och lidande är alltså klart och tydligt inringade och mellan dessa har en allmän sanning knådats fram om att tabut kring psykisk ohälsa i dag skulle vara brutet, att skammen skulle ha bleknat kring ­tidigare skambelagda sjukdomssyndrom.

Jag tillåter mig tvivla, noterar i stället hur samma uppdelning som alltid förr gällt mellan dem som kan föra sin talan och dem som livet gjort språklösa, ännu gäller. Medan det socialt accepterade psykiska lidandet, dem som lider på rätt sätt och har förmågan att åtminstone till och från intellektualisera kring sina problem, har ­beretts plats för att skapa gråskala i all bländvit lyckojakt, har samhällets dövöra slagit till mot den fula och ovärdiga sortens psykiska ­lidande.
Nya oroväckande hierarkier skissas i detta upp, där dem som av samhället utsetts till att föra de psykiskt lidandes talan i stället för att tala för dessa gör de ordlösa ännu mera osynliga.

Debatten om skolvåldtäkten i Bjästa har i veckan klingat ut, summeringarna blivit gjorda. Mycket klokt blev sagt och det viktiga i de sorgliga händelserna att påminna sig om och på nytt dra lärdom av framkom, om hur våldtäktsmän sällan följer några mallar, om destruktiva gruppbeteenden och patriarkala samhällsstrukturer.
Nu, när Bjästadebatten lagt sig, följer nästa uppgift, den som ofta glöms bort när nya heta debatter tar vid. Nu måste vi fortsätta prata om det större, det som inte är skarpa skärvor av tragik när detta större ibland brister.
Vi måste prata om den blanka ytan på detta större och om väggflickorna som så fint smälter in i det jämna fina, det som bara pågår, mellan debatterna och den snabbt glömda upprördheten över isolerade händelser. För under ytan och bakom väggflickorna finns fortfarande allt det där grumset som löder samman enskildheter till verkligheter där våldtäkter förekommer på skoltoaletter och där övergrepp eller hot om övergrepp utgör en ständig begränsning av livsutrymmet för flickor och kvinnor, i skolkorridorerna liksom i övriga livet.

De insmältande, tillplattade väggflickorna finns överallt, varje tid, klass och rum har sina egna varianter. En av sorterna hänger just nu i tusental på väggen på länsmuseet, i konstnären Maria Ängquist Klyvares mosaik av försvunna kinaflickor. Tillbakatryckta, utraderade.
I dag, i vår stad, speglar sig andra sorters väggflickor i fönstren på bussar som susar förbi, i skyltfönstren, tonårsflickor som blir platta i fönsterrutorna när de kontrollerar; är jag tillräcklig, som vacker fond till alla de vanliga skräniga horderna med tonårspojkar, den sort som håller hov, med självklarhet ställer sig i centrum. Ni har sett dem, tonårsgängen med unga killar och tjejer, där man om man betraktar dem en längre stund, (man kan göra det i smyg, de märker sällan något), det alltid ska visa sig att allt bara är han, han, han, precis som våldtagna Linneas vän i Bjästa konstaterade; det är ju bara han, han, han, hela tiden.
Åter andra väggflickor är svårare att upptäcka, dem som rör sig i till synes upplysta kretsar där mera subtila mekanismer verkar. Även dessa måste vi dock prata om, för alla typer av väggflickor lider och sprider lidande. Ja, det låter dramatiskt och det är också dramatiskt, även mellan de heta debatterna.

Det är denna verklighet vi måste tala om, den där väggflickor blir till väggkvinnor och lär sig spela med, till slut finner sig i att det enda accepterade sättet att få ta form och framträda ur det tvådimensionella är att sexualisera sig själva, göra det förväntade.
Vi måste hjälpas åt att fortsätta sätta ord på känslan av att världen byggs kring män, fortsätta formulera väggflickans verklighet så att alla flickor och kvinnor, även dem som aldrig utsätts för något regelrätt övergrepp, aldrig ska kunna bortförklara sin inre känsla av att något är fel.