Klokt eller fegt, intyg för sans och eftertanke eller resultatet av ett misslyckat försök att nå enighet? Under måndagens kulturnämnd var förhoppningen att mer än en fingervisning skulle ges om hur politikerna vill ha det i frågan om kulturhus och framtidens stadsbibliotek, detta i den rapport som då presenterades och som ska fungera som underlag för beslut i frågan om ett eventuellt kulturens centrum hos närings- och planeringsutskottet.
Nu visade det sig dock att något tydligt ja eller nej inte fanns inbakat i kulturcentrumrapporten då nämnden väljer att inte ta ställning till varken för eller emot ett kulturhus. Inte heller presenterades någon förlösande och vägvisande riktning utstakad när det gäller bibliotekets framtida placering.
Frågan studsar därmed tillbaka på närings- och planeringsutskottet, som utifrån detta underlag förväntas fatta beslut i frågan, ett beslut vars betydelse för stans kulturliv oavsett utfall får stor betydelse. Och ett beslut som, om målet är att ha ett tänkt kulturhus igång vid 2014, måste tas rätt snart.

Så hur ska man då se på icke-beslutet, oviljan att klart ta ställning? Är detta helt enkelt bara demokrati i praktiken, de tryggt snurrande beslutsprocessernas mekanismer som långsamt snarare än med dunder och brak ­manar fram utveckling? Eller är nämndens beslut om icke-beslut något att hysa oro inför – ett utslag av inbördes stridigheter, ett både-och framtvingat som en nödlösning från en nämnd som inför kommande utmaningar är ­angelägna om att åtminstone utåt upprätthålla hyfsad enighet?
Kulturnämndens rapport ger ett svar som mer lutar åt det förra, för innehållet är varken ljumt, veligt eller vagt, tvärtom anläggs en ödmjuk hållning inför erfarenheter och kunskap i stans kulturliv och ett till synes uppriktigt intresse av att använda detta för att göra det kloka. Och ska man välja mellan å ena sidan de fördröjda besluten och eftertanken och å andra sidan de förhastade besluten tagna under tidspress, är ju saktfärdigheten att föredra. 
Men ändå och trots allt, räknar man baklänges från 2014 utifrån en vilja att ha ett kulturcentrum, eller för den delen ett nyuppfräschat stadsbibliotek på nuvarande plats vid den tidpunkten, bör man nog komma fram till något konkret ganska snart.

Annat i veckan: Bildmuseets chef Jan-Erik Lundström lämnar med omedelbar verkan sitt uppdrag efter tretton år. Därmed mister Umeå en person vars insatser för det lokala konstlivet haft stor betydelse för den goda ställning samtidskonsten har i Umeå i dag.  Att en kreativ person efter mer än ett decennium känner att det är dags att bryta upp och göra annat är inget märkligt i sig. Däremot är det alltid tråkigt när avsked och uppbrott tvingas fram av konflikt, i detta fall utifrån det faktum att Lundström enligt vad han själv uppger inte anser sig vara intresserad av den nya tjänst på Konstnärligt Campus där chefsskapet över Bildmuseet framöver kommer att ligga inbakad.

I rekryteringen av denna nya chef tänker man – enligt vad som hörts kring de planer som uttalats för Konstnärligt campus – större och med stor tyngd på kreativt samarbete mellan studenter, forskare och näringsliv. Den prioriteringen är i alla avseenden vettig och omedelbart tilltalande.
Kreativt skapande är en viktig ­motor för konsten och kulturlivet i stan – bara man inte vid flytten av Bildmuseet och skiftet av chefer inte glömmer den, också viktiga, utställningsverksamheten där Bildmuseet tar med ett arv man bör förstå att förvalta väl.