Saker en mamma drömde om 1970: Revolution. Jämställdhet. Daghem åt alla. Effektiv smärtlindring vid förlossningar. I Ebba Witt Brattströms nyligen utkomna feministnostalgiska Å alla kära systrar läser jag om detta, om enad kamp och systerskap, om starka kvinnor, mammor – våra duktiga, målmedvetna och kamplystna mammor, dem vi döttrar aldrig kan mäta oss med, för:
Saker en mamma drömmer om 2010: En platt och fast post-graviditetsmage. Välorganiserade barnkalas. Tjejhelg med mycket vin. Ogrumlad bebislycka. Detta enligt Mammabikten, en sajt skapad av landets stora familjemagasin, vilka imorgon mors dag till ära arrangerar ett tvättmedelssponsrat och kändiskryddat inspirationsevenemang  i huvudstaden. Inför denna händelse har man på sajten Mammabikten uppmanat kvinnor i landet att avslöja sig och sina tillkortakommanden som mammor och skrollar man sig igenom inskickade bekännelser framträder i relief mot dessa en idé om ett moderskap som skulle få även den aldrig så lite fotriktiga sjuttiotalsfeminist att förtvivla.

I intervjuer om sin nya bok höll Ebba Witt Brattström klädsamt igen, men vi såg nog ändå besvikelsen och ilskan lysa igenom över hur uselt vi döttrar förvaltar det feministiska arvet. Och jo, gapet kan utan tvekan synas avgrundsdjupt mellan generationerna, mellan modersgenerationen av övertygade sjuttiotalsfeminister och oss, de omedvetna lattemammorna till döttrar, vi som med någon vag antibiologism från uppväxtens 80- och 90-tal skvalpande i bakhuvudet revolterar mot själva den systerliga kampen. Sturskt och dumdristigt har vi döttrar splittrat upp oss i små sårbara divisioner, avfärdat kletig gemenskap baserad på något så förlegat som delade erfarenheter av kvinnlighet, av att föda och amma.

Men, alla sjuttiotalsmammor, nu ska ni få höra: vi är inte så självsäkra som vi verkar, vi behöver er trots allt i ryggen. Vi kan verka kaxiga och ni har gett oss styrka till att i de flesta lägen vara ganska bra på att kräva vår rätt, men det stämmer – vi har tappat vår historia och någonstans inom oss vet vi att vi sviker er när vi aningslöst går på nykonservativa hemmafrutrender, sväljer myten om det jämställda samhället.
Vi är dessutom en smula avundsjuka på ert systerskap, det är det saken handlar om när vi formerar oss kring ytligheter på nätforum, om att fiska efter de gemensamma erfarenheterna i att vara mamma, kvinna, dotter. På Mammabikten skriver någon livsstilscoach om hur gemenskap ger kraft: ”när vi fördelar en tyngd på flera axlar så känns det plötsligt lättare att bära”, skriver hon och överbryggar med ens för en sekund generationsgapet.
Och bryter vi moderna mammor sönder det vi själva håller på med återfinner vi i de minsta beståndsdelarna mycket av det kampen på sjuttiotalet handlade om: rätten till en yrkesidentitet, delat ansvar för barn och hem, rätten till våra egna kroppar. Så till alla foträta mammor: vi är visst tacksamma över den moderna mammaroll ni skapade och vi vill visst vara som ni – vi behöver bara få komma på det själva.

Konstnären Lars Vilks fyller åter debattsida upp och ­kultursida ner och frågan infinner sig; finns det ännu någon sten som inte vänts i fallet Vilks? Finns det ännu någon liten tråd i härvan av resonemang kring de frågor Vilks med sitt utdragna Mohammedprojekt väckt kring konstnärlig frihet och yttrandefrihet som inte följts upp?
Sett till antalet initierade röster och insiktsfulla spaltkilometer skrivna är svaret nej, knappast – det mesta i nuläget är upprepningar av tidigare nämnda argument för och emot Vilks och det han gjort och stått för. Bara det kunde kanske tyckas motivera varje skribent att ta ett avvaktande steg åt sidan och låta debatten klinga ut.

Så varför här då ännu en gång återge det så många andra redan sagt, varför låta ännu en kultursideskrönika uppta ämnet? Jo, av den enkla anledningen att fallet Vilks nu gått in i ett skede där författandet av ännu ett debattinlägg inte längre handlar om vare sig åsiktsposerande eller om att finna nya vinklar att belysa, utan helt enkelt om att bidra till det större projektet i att ta ställning för demokratin och det fria ordet. Vilks Mohammedprojekt må ha börjat som ett utforskande av konstens friheter, inför vilket tystnad, likgiltig eller demonstrativ, hade varit godtagbart och i princip i sin ordning – men har nu oåterkalleligt flutit ut till den fråga om yttrandefrihet det i dag handlar om. Betraktat som sådant och i skenet av det upptrappade hot och våld som riktats mot Lars Vilks under de senaste veckorna har alternativet tystnad suddats ut.
I nuläget gäller att alla som åtnjuter privilegiet av att ha ett givet forum för åsikter och som förvarar det fria ordet strängt taget har en plikt att sluta upp till försvar för rätten att tala fritt – märk väl, försvar för rätten att tala fritt, inte nödvändigtvis alltså för Vilks och hans konst. Skillnaden är viktig att åter poängtera, särskilt mot bakgrund av den böljande debatt som förts, en debatt som i vissa skeden verkligen bara varit en mycket stel dans runt en mycket liten rondell, med Vilks som domptör och lekledare, till att verkligen beröra kärnfrågorna kring yttrandefrihet och demokrati.

Lars Vilks PR-slipade framtoning och extrema agerande har från början varit kontraproduktivt för hela debatten och förklarar också delvis den tystnad som rått i många läger – Vilks har med sina starka uttryck skapat onödig polarisering, tvingat dem som valt sida att välja sida väldigt drastiskt. Hellre än att stå upp för rätten att uttrycka sina åsikter via sin konst och därmed tvingas ge ett prinicipiellt godkännande av Vilks dåliga konst har många förblivit tysta och därmed indirekt i stället gett sitt medgivande till att hot och våld är i sin ordning att ta till mot dem som uttrycker åsikter man inte sympatiserar med.

Nu är dock stunden kommen för att slutligen frikoppla frågan om det fria ordet från Vilks och hans konst och försvara det större, rätten att, hur dumt man än gör det och hur dum man än gör sig, tala, provocera och kränka. Sen kunde man inför framtiden kanske önska mer eftertanke, mera ansvar och respekt hos dem som brukar rätten att tala fritt, men principen kvarstår dock; rättigheten att tala, men också att kränka eller till och med häda får inte inskränkas.Tystnad inför tecken på sådana inskränkningar bereder väg för censur och självcensur, vilket innebär stora kliv för demokratin in på mycket farliga vägar.

I klassteoriernas värld finns alltid en brännpunkt, så också i Umeå. Det skrev Leif Larsson här på sidorna den 9/3 i en artikel om stans kreativa klasser och dess undergrupper, syftandes då på hörnet Rådhusesplananden-Skolgatan och den långdebatterade biblioteksfrågan.
Just då var denna hörna den plats där friktionen mellan klasserna var som mest uppenbar, mellan å ena sidan entreprenörernas grundhållning av do-it-yourself-anda och vurm för det snabba, nyskapande och å andra sidan kulturklassens vårdande av principer och relativa konservatism.
För tillfället är biblioteksfrågan mera lågintensivt pyrande, till denna återkommer vi när det på nytt hettar till, vilket vi nog kan räkna med framöver.

Vänder vi denna glödhärd ryggen och blicken mot sydost skådar vi däremot ett ställe som just nu är betydligt hetare – nämligen konstnärligt campus; en i många avseenden brännande punkt men där röster de senaste veckorna skvallrat om att hettan inte bara alstras av byggiver och snurrande hjul utan också av konflikt och friktion, detta mellan – av vad som hittills framgått – samma trupper som formerar sig mot varandra i biblioteksfrågan – kulturen mot entreprenörerna, i detta fall Konsthögskolan mot fastighetsbolag och de mera näringslivstillvända krafterna inom konstnärligt campus.

För ett par veckor sedan slog Konsthögskolans studenter larm om hur man ställts inför det faktum att det specialritade studentgalleri som ingått i ursprungsplanen för konstnärligt campus beslutats bli publikt bibliotek, detta i en process där hyresvärden, stans stora, någonstans på vägen gått in med medel. I samma anrop från konststudenterna framkom också annat, om verkstäder som under ombyggnationerna står obrukbara eller till och med försvinner, om svårigheter att få insyn i beslutsprocessen, anrop sammantaget osande av stor frustration över att vara i händerna på någon vars intressen inte sammanfaller med dem man själv håller som mest essentiella.

Konsthögskolan är och har länge varit en viktig del i stans konstnärliga anseende och utan tvekan av samtliga beslutsfattare som utformar konstnärligt campus också värdesatt som den prestigefulla utbildning den är. I det kreativa landskap som växer fram vid konstnärligt campus har Konsthögskolan en viktig roll att fylla som företrädare för den fria konsten och traditionerna jämte de mera tekniska design- och arkitekturutbildningarna.
Detta kan dock bara ske om entreprenörskrafterna tar dessa kulturvärden på så pass mycket allvar att man skapar verkliga förutsättningar för att låta dem frodas– annars blir Konsthögskolan inget annat än det alibi konststudenterna själva befarar sig redan bli betraktade som.

Brännpunkten konstnärligt campus är nu inte bara utmärkande för hur Umeås kreativa klasser stångas emot varandra, den antyder också något om det rådande kulturpolitiska klimatet. Konsthögskolorna representerar här de kulturvärden som just nu har det extra tufft – den kultur som är dyr och tidskrävande, där det förutsättningslösa skapandet sätts framför resultat och omedelbar säljbarhet.
För den zon där inga krav finns på att kulturen ska kunna förstås eller förklaras – eller för den delen utgöra vare sig tillväxtfaktor eller turistmagnet.
Sara Meidell