Formandet av ett samhälles kvinnoroller sker enligt vissa givna mönster, det ser vi när större sjok av tid sammanfattas – idealen kommer och går, knådas om av tiden och politiken, fräschas upp, stylas om, förkastas på nytt. Påtagligt i dessa cykler är att mamma aldrig är lik sin mamma, däremot söker hon ofta systerskap med såväl mormor som mormorsmor.
 

På senare tid har detta draggande bland historiska kvinnoroller manifesterat sig i ett par tydliga trender; vi har fått se inte bara 50-talets hemmafru återfödas utan också – från historiska djup ytterligare ett par generationer tillbaka – burleskens vampiga kvinnor. Den förstnämnda, hemmafrun, har ryckts tillbaka i rampljuset med full kraft och domderar i dag över en bred fåra av livsstilstrender, där undergrupper förgrenar sig i allt från unga cupcakebakande modebloggerskor, till Hollywood- och fotbollsfruar. Uppseglaren, burleskens kvinnogestalt uppstigen från kabaréernas tid vid förra sekelskiftet är också på stark frammarsch, ett livsstils- och modeprojekt som bygger på burleskens utmanande scenshow, men i uppdaterad form.
Ytligt sett skiljer sig kanske burleskens glittriga och utmanande kvinnotyp från den prydliga och rosenkindade hemmafrun, men upplockade från historiens djup och ställda i samma samtida krassa ljus framträder två kvinnoroller som är mera lika än olika, i det att båda ringar in historiska kvinnoroller där kvinnan framför allt är objekt. 
Återupplivandet av de gamla epokernas kvinnoroller handlar också i båda fallen, mer eller mindre uttalat, om feministiska ställningstaganden, om ett återerövrande av två av den politiska korrektheten förkastade former av kvinnlighet. Rätten att vifta med tofsprydda bröst, att glittra loss med benkickar från scenkanten i celluliter och allt utropas, liksom rätten för den unga kvinna som så önskar att baka hallongrottor, sylta och klippa hyllpapper.

Med individualism och ekotänkande som sköldar har de påstått nattståndna återuppväckta husmorsidealen försvarats, mest hängivet av en ung falang av inrednings- och modebloggerskor som framhållit vurmen för hemmafrustilen som framför allt baserad på estetiska preferenser och för dess koppling till downshiftingtrenden, där hemmalivet blir en väg till en mera jordnära och ekologisk livsstil, en livsstil att kontra med mot den av samhället påbjudna, där karriär, konsumtion och statusjakt blivit allt mera tvingande ledord. Individualismen har också åberopats när burlesken försvarats, rätten att uttrycka kvinnlighet efter eget tycke. Genom att ställa den autentiska kvinnan på scen, oretuscherad och fri från silikon och korsetter, omförhandlas i burlesken reglerna för hur kvinnor får ta plats i offentligheten
Gemensamt i båda fallen av ommodellerande är hur den intellektuella distansen blir en avgörande komponent. Det faktum att rollerna tas i bruk med glimten i ögat, med ironi och med en medveten hållning kring den historiska laddningen, har accepterats som en godtagbar barriär mellan modern kvinnlighet och förlegade kvinnoroller. Detta har gjort det enkelt att sälja in de nymoderna varianterna av det gamla, och visst – det är lätt att spontant applådera både den nya hemmafrun och burleskvampen, varje form av försök till motstånd mot stelnade trånga kvinnoroller måste uppmuntras.
Samtidigt är det alltid förknippat med en viss risk att återanvända stilar och symboler från förr och innan vi avfärdar invändningar mot leken med det gamla som gnäll från en trist modersgeneration späckad av 70-talspropaganda, bör vi påminna oss om att de gamla kvinnoroller vi återanvänder också är intimt förknippade med ett historiskt sammanhang, med specifika politiska situationer, och att maskeraden kräver fint handlag.
 

Som estetisk trend är hemmafrun harmlös, men som sådan definitivt lika tvingande som andra livsstylingkoncept som kvinnor ålägger sig att följa när det gäller skapandet av det perfekta livet, vilket i dag omfattar både det perfekta hemmalivet som den perfekta karriären, ett dubbelarbete som i dag knäcker kvinnor på löpande band.
Dessutom – i individualismens namn måste den som hävdar sin rätt att välja hemmafrustilen eller utmanande burleskerier för att uttrycka sin kvinnlighet också vara beredd att tolerera de andra sidorna av mynten – alltså vara redo att rycka ut till försvar för både den som väljer att köra hemmafrupaketet fullt ut, (med allt vad det innebär av ekonomiskt beroende och missade pensionspoäng) liksom den som väljer silikonbröst och botox för att uttrycka kvinnlighet, liksom ett helt samhällsklimat som gör detsamma.
 

I väntan på beställd försändelse med Vargas Llosa för att fylla luckor och komplettera bilden av samlade nobelförfattarskap tar jag mig en annan av alla dessa författare som ska läsas av den som behöver veta något om litteraturen och kulturen – Lotta Lotass och hennes nya bok Sparta, som utkommer i slutet av månaden.
Med vita avskalade pärmar, rensade från allt annat än titel och författare och med ett innehåll mellan dessa man inte läser med tankarna på annat håll, placerar sig Sparta fint i Lotass serie av böcker som gör sig svårtillgängliga, men som vid läsning också rikligen belönar den som bryter sig fram genom snårigheterna. Tidigare i Lotass utgivning har hon bjudit på allt från korta textfragment på lösa lappar till texter man letar sig fram genom via snitslade banor av sifferkoder till en bok skriven i en enda lång hundrasidig mening. I Sparta är knorren den att sidorna lämnats osprättade, delvis för att markera småskaligheten, att boken ges ut på eget förlag i en mycket begränsad upplaga (endast 300 exemplar vilket är det antal Lotass själv beräknar sin läsekrets till), men också utan tvekan för att tvinga läsaren in i känslan av att rent fysiskt forcera texten. Sparta är liksom Lotass tidigare böcker en intellektuell pralin, en bortvänd rygg från etablissemanget och en protest mot en allt glättigare bokmarknad.
Jag läser Sparta och har överseende med, mer än jag uppskattar, mödan i att behöva slita mig in mellan sidorna. Jag sprättar och läser, svär och fransar sönder sidor, läser Sparta för att den ska läsas av den som behöver veta något om litteraturen och kulturen och jag vet att belöningen kommer.
 

Strömmen är strid av böcker som bör läsas av den som behöver veta något om litteraturen och kulturen och en annan bok i ropet bland dessa är Jan Wallentins Strindbergs stjärna, som utkom häromveckan. Strindbergs stjärna läser jag dock inte, Strindbergs stjärna hamnade nämligen snabbt i recensionsböckernas ”tveksamt”-avdelning. ”Det här vet man ju vad det är, en ny Dan Brown” tänkte jag, och beslöt att sätta boken på vänt på obestämd tid. Lustigt nog var detta också vad ett antal förlagsgiganter tänkte för några månader sen, ”Det här vet vi ju vad det är, en ny Dan Brown”, en tanke som i förlagsvärlden däremot resulterade i en enorm förhandshype och fantastiska förskott till författaren. När så kritiken kom häromveckan visade sig boken verkligen vara just inte så mycket mer än vilken annan blek Dan Brown-kopia som helst, men då hade pengar redan räknats och blickarna vänts mot nya potentiella storsäljare – så skapas en bokbubbla, ett fenomen som lär bli allt vanligare.
Se där två illustrativa exempel på bokbranschen av i dag, å ena sidan Lotass bortvända rygg, på väg mot det allt smalare, å andra sidan den upphaussade Strindbergs stjärna i sin bräckliga bubbla.
Jag återkommer ofta till böckerna och bokbranschen, den intresserar mig mycket. Böcker är handgripliga, böcker är kultur i form av varor som köps och säljs och vill man få en snabb koll av ett samhälles kultursyn ger bokbranschens status ofta en god överblick.
Sparta/Strindbergs stjärna-exemplen visar också tydligt på den utveckling som präglar kulturlivet i stort, på hur marknaden styr allt mer och på hur det smala i allt högre grad vänder sig bort från det breda och finner sina egna slutna system bortom etablissemanget. Med nya publiceringsformer och på nya arenor når det smala i dag lättare än någonsin sin tacksamma publik och finner mindre och mindre anledning att ge sig ut och slåss med profithungriga elefanter i de bredare kommersiella fårorna. Vilket är en utveckling det finns anledning att vara lite rädd för, då det smala behövs i det breda och därför att allt för stora klyftor mellan olika grupperingar är precis lika ohälsosamt i kulturlivet som i det övriga samhället.
 

Inget tyder på att marknaden bli mindre profithungrig framöver, vare sig i bokbranschen eller i kulturen i stort och en av bokbranschens liksom det samlade kulturlivets stora utmaningar blir därför att se till att bereda plats för fria smala och icke-kommersiella kulturskapare på en marknad som kräver allt mer i form av vinst. Hur det ska gå till praktiken återstår att arbeta vidare på, men en god start är att låta kunniga kritiker få plats att fortsätta sticka hål på bokbubblor, fortsätta sprätta sidor till den snårigare litteraturen.

Varje nobelpristillkännagivande är att öppna en skattkista till ett författarskap. Ibland, för de flesta och i de ­flesta fall, är pristagarna författare man stiftar bekantskap med i efterhand, men ibland blir tillkännagivandet i stället en anledning att återvända med nya ögon till ett viktigt författarskap.
Mario Vargas Llosa tillhör de mera tillgängliga nobelförfattarna som många har redan en etablerad relation till – därför är det glädjande att han dessutom har en så pass rik produktion bakom sig att det även för den mera inläste finns mer att upptäcka för att komplettera bilden av hans författarskap. Själv har jag läst två av Vargas Llosas senaste på svenska, den erotiskt glödande Don Rigobertos anteckningsböcker och den senast utkomna (också den sensuell och tungt doftande) Den stygga flickans rackartyg och minns från dessa en författare med många och högpigmenterade färger i sin palett, en av dem som utan att göra avkall på omsorgsfullheten i detaljerna samtidigt målar de breda skeendena. Vargas Llosa kan berätta och är dessutom en politisk författare av den finaste sorten – den typ som värjer sig från bördan i att vara just politisk, som skriver det han ser och som när han tvingas välja mellan politiken och litteraturen väljer det som ger livsinnehåll – litteraturen.
 

I efterspelen av tillkännagivandet kan man för övrigt konstatera att detta års nobelförspel bekräftar att den mediala showen fortsätter växa kring litteraturprisspekulationerna, denna föreställning så skickligt regisserad av Svenska Akademien som med imponerande precision håller dörren till finrummet precis lagom mycket på glänt för att kittla nyfikna och samtidigt upprätthålla den stolta traditionen av slutenhet utåt.
 

Nytt på senare tid i förhandskarusellen, något som förändrat scenen för nobelprisförfarandet och samtalet därikring, är nätets närvaro. Ett påtagligt exempel är förstås vid läckanklagelserna 2008, då oddsen för Jean-Marie Gustave Le Clézio plötsligt störtdök innan tillkännagivandet – vi minns hur Horace Engdahl då pekade ut ny teknik som boven i dramat. Enligt Engdahl hade ledamöternas användande av nätet i sin kommunikation gjort hemlighetskonstruktionen sårbar.
Och visst, så fort information skeppas via digitala farvatten blir den svår att kontrollera. Detta faktum har dock även en annan sida, vilket Horace vid tillfället inte berörde – nämligen att nätet och ny kommunikationsteknik utöver att äventyra sekretessen också möjliggör ett livligare och bredare litteratursamtal uppkrokat på nobelspekulationerna än vad som någonsin varit möjligt
i en analog verklighet.

Bland bokbloggare och på litteratursajter pågår nämligen inför varje års nobelpristillkännagivande litterära bildningsprojekt av stora mått – med allt från entusiaster som utifrån spelbolagens listor prickar av lästa författare, till de riktigt initierade diskussionerna mellan inlästa, samt någon hetare drabbning då och då (som klassikern då Johanna Lindbäck på bokhora i förhandssnacket 2008 slängde ut frågan om det verkligen var någon som faktiskt läst den ständige förhandsfavoriten Adonis, en fråga som bemöttes med lika delar upprördhet som hejarop över modet i den ställda frågan och där flera sade sig vara på gång att ta sig an författarskapet). Ett vitalt förhandssurr är alltså en välkommen biprodukt av senare års medieshow och något som bara vara av godo, för ekvationen är enkel: ju fler författarskap som lyfts och ju fler som deltar i samtalet, desto fler viktiga författarskap har chans att verkligen bli lästa och kända.

Äldre generationers förfasning över yngre ditos medie- och kulturkonsumtion har varit regel så länge mänskligheten skapat kultur – kanske faktiskt något av en förutsättning för utveckling, som väl modelleras fram bäst av både avantgardistiska krumsprång och baktung moralpanik. Själv har jag nyss upptäckt hur föräldraskap, (när barnen nu blivit så stora att de själva börjar botanisera bland kulturyttringar                i stället för att som tidigare glatt gapa och svälja den kvalitetskontrollerade småbarnskulturen), plockat fram ett par hittills okända nykonservativa sidor – exempelvis manifesterat genom den lätta pulshöjningen jag upplever när jag vadar mig fram genom de höstlövsdrivor av serietidningar som på senare tid hopat sig allt tätare där hemma. Eller genom den sida hos mig som träder fram när kriget om fjärrkontrollen vid Bolibompatid utkämpas, den sida som tar hotet från de mera lockande kommersiella och skräniga barnkanalerna, på mer blodigt allvar än man kunde tycka motiverat.
 

Era hjärnor blir mosiga av sånt där, hör jag mig själv gammelmansgnälla, och tvingas, självklart och med rätta, utveckla min åsikt om det livsfarliga i Kalle Ankorna, Scooby-Doo och Garfield. Och när jag gör detta, gräver mig ned i min egen känsla av fara och hot inbakad i den plastigare barnkulturen, finner jag snart försonande omständigheter för min avoghet, hur jag i likhet med så många andra som alltför ofta endast beskylls för att vara reaktionära, ytterst famlar efter en önskan om att värna det långa och sammanhängande berättandet i en värld som hackas upp i småbitar. Det berättande som inte ryms i tomrummen mellan seriernas pratbubblor eller mellan reklaminslagen på flimriga tv-skärmar, berättandet som tar sina slingriga vägar via fullt utblommade miljöbeskrivningar och rika gestaltningar, som letar sig ned på djupet och tar sig upp igen med nya insikter.
 

En period tillämpade jag följande krav när det gällde de skränigaste av skräniga barntvkanaler; att så länge barnen vid en stickprovskontroll kunde återberätta handlingen i vad de tittade på så fick de fortsätta titta. Då kunde jag leva med filmernas innehållsmässiga svagheter, då kunde jag trösta mig med att ungarna åtminstone fick träning i berättandets konst, i att med egna ord måla fram en historia och ett sammanhang, att de tvingades till aktivt lyssnande.
Det tröstar jag mig med när jag småskäms över min mossiga präktighet när jag surt plockar serietidningar och gång på gång byter kanal från det flimriga till det långsamma; att jag bara söker den skatt som återfinns i de långa berättelserna. Att jag bara värnar det långa berättandets takhöjd, det visionära som ligger inbakat i detta och som mänskligheten ju behöver för att ta sig framåt och vidare i tanken.
 

Att såväl barnen som samhället och litteraturen behöver de stora berättelserna och visionerna är nu emellertid inget argument för att avfärda det rappa och mera flyktiga berättandet, det som väl i någon mån utförs i den berättarkultur de sociala mediernas snabbare konversation representerar, den berättarkultur som alltför ofta ställs mot längd och djup. Ett färskt exempel på en sådan haltande debatt har vi i meningsutbytet på temat stridbara författare, där Sven Lindqvist på DN:s kultursidor beklagade att det blivit svårare för sådana att ta sig plats i det ofarliga pladdrets offentlighet, det vill säga i nätets kakafoni av röster. Flera, bland andra författaren Maria Sveland och bokhoran Johanna Ögren, ilsknade naturligtvis till över detta och slog fast att det är på nätet revolutionen sker, att det är här som de viktiga rösterna och de nya stridbara författarna tar plats.
 

I själva fallet kan man nog ge båda sidor rätt – för i dag återfinns de stridbara författarna lite varstans, både i de rappa duellerna på nätet och levererandes de långa och viktiga romanerna. Gemensamt för dem som verkligen lyckas säga något av värde i offentlighetens stora pratsoffa är dock att de i regel tillhör dem som till fullo redan bemästrar det långa berättandet.
Så måste vi också fostra våra barn, i skilda berättarkulturer och med målet att lära dem ta plats i både det långa och i det korta. Men för att kunna vara riktigt stridbar vid fronten, för att kunna slänga sig snabbt i nätdebattens kast, gäller det att stå stadigt i de stora berättelsernas tradition.