Äldre generationers förfasning över yngre ditos medie- och kulturkonsumtion har varit regel så länge mänskligheten skapat kultur – kanske faktiskt något av en förutsättning för utveckling, som väl modelleras fram bäst av både avantgardistiska krumsprång och baktung moralpanik. Själv har jag nyss upptäckt hur föräldraskap, (när barnen nu blivit så stora att de själva börjar botanisera bland kulturyttringar                i stället för att som tidigare glatt gapa och svälja den kvalitetskontrollerade småbarnskulturen), plockat fram ett par hittills okända nykonservativa sidor – exempelvis manifesterat genom den lätta pulshöjningen jag upplever när jag vadar mig fram genom de höstlövsdrivor av serietidningar som på senare tid hopat sig allt tätare där hemma. Eller genom den sida hos mig som träder fram när kriget om fjärrkontrollen vid Bolibompatid utkämpas, den sida som tar hotet från de mera lockande kommersiella och skräniga barnkanalerna, på mer blodigt allvar än man kunde tycka motiverat.
 

Era hjärnor blir mosiga av sånt där, hör jag mig själv gammelmansgnälla, och tvingas, självklart och med rätta, utveckla min åsikt om det livsfarliga i Kalle Ankorna, Scooby-Doo och Garfield. Och när jag gör detta, gräver mig ned i min egen känsla av fara och hot inbakad i den plastigare barnkulturen, finner jag snart försonande omständigheter för min avoghet, hur jag i likhet med så många andra som alltför ofta endast beskylls för att vara reaktionära, ytterst famlar efter en önskan om att värna det långa och sammanhängande berättandet i en värld som hackas upp i småbitar. Det berättande som inte ryms i tomrummen mellan seriernas pratbubblor eller mellan reklaminslagen på flimriga tv-skärmar, berättandet som tar sina slingriga vägar via fullt utblommade miljöbeskrivningar och rika gestaltningar, som letar sig ned på djupet och tar sig upp igen med nya insikter.
 

En period tillämpade jag följande krav när det gällde de skränigaste av skräniga barntvkanaler; att så länge barnen vid en stickprovskontroll kunde återberätta handlingen i vad de tittade på så fick de fortsätta titta. Då kunde jag leva med filmernas innehållsmässiga svagheter, då kunde jag trösta mig med att ungarna åtminstone fick träning i berättandets konst, i att med egna ord måla fram en historia och ett sammanhang, att de tvingades till aktivt lyssnande.
Det tröstar jag mig med när jag småskäms över min mossiga präktighet när jag surt plockar serietidningar och gång på gång byter kanal från det flimriga till det långsamma; att jag bara söker den skatt som återfinns i de långa berättelserna. Att jag bara värnar det långa berättandets takhöjd, det visionära som ligger inbakat i detta och som mänskligheten ju behöver för att ta sig framåt och vidare i tanken.
 

Att såväl barnen som samhället och litteraturen behöver de stora berättelserna och visionerna är nu emellertid inget argument för att avfärda det rappa och mera flyktiga berättandet, det som väl i någon mån utförs i den berättarkultur de sociala mediernas snabbare konversation representerar, den berättarkultur som alltför ofta ställs mot längd och djup. Ett färskt exempel på en sådan haltande debatt har vi i meningsutbytet på temat stridbara författare, där Sven Lindqvist på DN:s kultursidor beklagade att det blivit svårare för sådana att ta sig plats i det ofarliga pladdrets offentlighet, det vill säga i nätets kakafoni av röster. Flera, bland andra författaren Maria Sveland och bokhoran Johanna Ögren, ilsknade naturligtvis till över detta och slog fast att det är på nätet revolutionen sker, att det är här som de viktiga rösterna och de nya stridbara författarna tar plats.
 

I själva fallet kan man nog ge båda sidor rätt – för i dag återfinns de stridbara författarna lite varstans, både i de rappa duellerna på nätet och levererandes de långa och viktiga romanerna. Gemensamt för dem som verkligen lyckas säga något av värde i offentlighetens stora pratsoffa är dock att de i regel tillhör dem som till fullo redan bemästrar det långa berättandet.
Så måste vi också fostra våra barn, i skilda berättarkulturer och med målet att lära dem ta plats i både det långa och i det korta. Men för att kunna vara riktigt stridbar vid fronten, för att kunna slänga sig snabbt i nätdebattens kast, gäller det att stå stadigt i de stora berättelsernas tradition.