Mörkret stympar mer och mer av dagarna, höstlöv har fallit, multnat och lagts under snö. Dagar rullar på som dagar gör och innan någon hinner blinka står vi där och det är senhöst 2013 och bara dagar återstår innan det nya året, det stora K2014, ska fyras av.
Ett år har passerat med råge sedan det stora jublet vid utnämningen i september 2009 och 2014-maskineriet har sedan dess jobbat på efter rätt så förutsägbara mönster – det har trätts om ekonomi, om programinnehåll, om finkultur och folklighet, om byggande eller inte byggande av stora fina hus naturligtvis, och det som återkommit i debatten med jämna och allt tätare mellanrum har varit temat om kampen mot tiden. Nu måste saker hända, har det sagts och allt oftare  ju fler dagar som gått.

Dagar som går har blivit oundvikligt att prata om när man pratar om 2014 – tiden är en nyckel-spelare i kulturhuvudstadsprojektet, både
i form av det som snabbt rinner ut när stora hus ska byggas, men också i skepnad av den aktör som sitter med trumf på hand genom att ha verkat
i det tysta i långa sjok, låtit saker gro tillräckligt för att ge Umeå den utmärkelse som nu i en handvändning kräver snabba beslut. Det är en lång historia av kulturlivets gräsrotskraft, en oförutsägbar, dynamisk och ibland svårdefinierad kraft, en kraft som i sig går dåligt ihop med raska beslut, som gjort Umeå till blivande kulturhuvudstad.
I kulturhuvudstadsprojektet ryms alltså dessa motpoler, å ena sidan den långsamt växande spretiga och brokiga kraften och å andra sidan den process som nu kräver snabbhet, jämkning av viljor i riktning mot konkreta resultat, programinnehåll, byggnader.

Tid och timing är i alla större projekt vanskliga faktorer att arbeta med, men när det gäller fallet Umeå och 2014 ställs extra höga krav på fingertoppskänsla hos den som ska göra verklighet av utmärkelsen, just för att konflikten långsamhet/beslutsbrådska i Umeås fall blir så påtaglig. Där tidigare kulturhuvudstäder möjligen haft mera okomplicerade vägar fram till besluten, i några fall som en följd av ett mindre vitalt lokalt kulturliv, i andra fall där kulturhuvudstadsinriktningen velat mer av fyrverkerier och där stora organisationer mer frikopplade från det lokala kulturlivet varit naturligare att inrätta, har Umeås flaggskepp och bärande idé varit just ambitionerna om långsiktighet och lokal förankring, vilket anlagt för en mera svårdompterad beslutsprocess.
Planeringsarbetet inför 2014 har också rent formellt skett enligt långsiktighetens och långsamhetens protokoll, ambitionen hos de styrande har helt riktigt varit att hålla organisationen så minimal som möjligt och låta det lokala kulturlivet få stort inflytande.
Men nu, när dagar lagts till dagar och viljor måste formuleras ut till beslut går vi in i en fas där konstruktionen plötsligt blir bräcklig, när det bångstyriga och pulserande kulturlivet faktiskt ska pressas genom beslutsprocessens flaskhals. En kommande milstolpe som närmar sig i detta är tillsättandet av kulturhuvudstadsutskottet, den grupp av sju som om ett par veckor inrättar sig med armslängds avstånd till besluten, rakt under kommunstyrelsen. I samband med det kan vi vänta oss att maskineriet går i gång på allvar med allt vad det kan tänkas innebära i form av verkställande av planer som grott, förverkliganden av halvfärdiga beslut som legat i träda.
Lennart Holmlund talade ur skägget på sin blogg i början av oktober och skrev både om förhoppningar om att kulturhuvudstadsutskottet nu kan få fart på byggandet av de anläggningar och verksamheter som hör ihop med arrangemanget och farhågor om de bakåtsträvare som ”i alla sammanhang försöker stjälpa så mycket som de bara kan”. Men, skriver Holmlund, ”skulle det bli överklagningar får vi väl be regeringen att de handlägger ärendena snabbt”.
Tonen är visserligen typisk Holmlundsk, men är ändå representativ för den otålighet som ibland kan anas i de styrandes led över de demokratiska maskineriernas långsamhet.

Det vore naivt att tro att Umeå 2014-projektet skulle vara förskonat från bekymmer när beslutsprocessens skakiga farvatten ska passeras, men just för att kärnan i kulturhuvudstadsprojektet i bärande delar bygger på långsiktiga processer hoppas man att den organisation som nu ska besluta fortsätter hålla sig ödmjuka inför gräsrötterna. De är trots allt denna kraft som ska bära kulturlivet vidare och förverkliga den lokala förankring och långsiktighet Umeå 2014 tagit hem kulturhuvudstadssegern på.