Häromveckan, under en bilburen eftermiddag, flöt plötsligt guld ur min radio – då återutsändes i P1 i programmet Kulturradions älsklingar en intervju från 1995 med författaren Barbro Lindgren. Då, för femton år sedan, var Lindgren aktuell med en nyutgivning av den älskade Hemligheter-serien från tidigt 1970-tal och med start i de plötsligt återuppväckta läsminnena från denna dagbokstrilogi kom min eftermiddag i bilen att utmynna i en skimrande minnestripp genom Barbro Lindgrens och min egen gemensamma historia. Vi är många som delar denna historia, en genomgång av Barbro Lindgrens bibliografi ger svindlande många träffar i avdelningen barn- och ungdomsboksklassiker; Max, lika självklar som välling i svensk barnkultur, Den vilda bebin och hans trötta mor, lilla Sparvel, ikonfarsan Loranga, Mattias, Barbro förstås i de självbiografiska dagböckerna, böckerna och läsupplevelserna radar upp sig som fyrar längs min uppväxts farvatten. Barbro Lindgren finns också kvar i mitt vuxna liv, jag läser högt för mina egna barn, med gråtklump i halsen de plågsamt vackra och sorgliga Andrejs längtan, Pojken och stjärnan, I min farmors hus.
 

Få författare kan räknas till den skara som så starkt och långvarigt förmår göra avtryck i så mångas liv – dessa ska vi akta oss för att glömma bort, de tillhör allt mer av rariteter i dagens litterära läge ute i verkligheten. Litteraturens kraft och klassikernas makt att skapa gemenskap är insikter som ständigt måste återerövras i det allmänna samtalet och vi måste tala mer om dessa pärlor, om klassikerna och nationalklenoderna, hur farliga politiska fält man än känner sig vara i närheten av när så det oundvikliga ämnet i sammanhanget; (svensk) litteraturkanon dyker upp.
Malin Ullgren skrev klokt om detta i DN häromveckan, om det svåra i att återupprätta den svenska klassikerns status. Vi bör lyssna noga till undertexten när politiker talar klassiker, menade Ullgren, men uttryckte samtidigt samma oro som så många andra litteraturälskare över den sjunkande läsningen i skolan och på universiteten. Sant så, vi bör alltid söka noga efter politikens gömda agendor, men visst är det väl också så att behovet av en svensk litteraturkanon inte blir mindre för att nationalistiska krafter helt fult försöker kidnappa våra svenska klassiker?
 

Faktum är väl snarare att det är just nu, när läsning går stadigt nedåt i skolan, när unga människor formulerar sig allt mer korthugget och sms-artat, när det i den politiska verkligheten upplevs som ultrareaktionärt och suspekt att tala svenska klassiker, att det är just nu behovet av litteratur att samlas kring är som störst. Det demokratiska samtalet och samhället behöver nämligen gemensamma referenspunkter, språket behöver mer än snärtiga statusuppdateringar på facebook, därför behövs klassikerna, både gamla och – nota bene – moderna.
Behovet av litterära klassiker växer från att kännas angeläget till att framstå som alarmerande när jag någon dag efter nostalgimötet med Barbro Lindgren åser de beryktade curlingbarnens framfart i tv-rutan. Kanske, tänker jag, skulle det inte ha behövt gå så långt åt skogen med våra unga om det funnits lite fler rejäla läsupplevelser utströsslade längs deras uppväxts vägar. Jag tänker att bara med ett eget språk, den omvärldsorientering de bra böckerna kan erbjuda och utifrån detta en självständigt formulerad och medveten vilja, en fri tanke – att bara med allt detta med sig kan unga vuxna lämna curlingbanan för det riktiga livet.
 

Ung & Bortskämd är annars en i raden av såpor på senare tid som effektivt belyst ett samhällsfenomen och fått spinn på debatten – att få upp en företeelse, i detta fall alltså curlingsamhället, rejält på både debatt- och kultursidor får väl ändå räknas som god utdelning för en dokusåpa. Biprodukterna; slasket, skvallret, de stackars människor som säljer ut sina liv, är dock delar i detta man gärna avvarat och frågan är om det inte borde vara möjligt att snart börja slopa mellanledet såpan och gå direkt på kärnfrågorna. För vi behöver inte fler dokusåpor, vi behöver i stället någon som uttalar sammanhangen där alla dimensioner av fenomen får plats. Till exempel, i curlingsamhällets fall, vad som händer med de ungdomar som liksom tv-seriens deltagare också vuxit upp i ett samhälle som premierar egocentrism, personkult och konsumism, men som saknar såpadeltagarnas sociala och ekonomiska möjligheter att leva curlinglivet. Där de verkliga, betydligt tuffare, konsekvenserna av curlinglivsstilen kunde komma upp till diskussion.