Nätets förmåga att organisera folkrörelser av olika slag har på senare tid manifesterats på bred front. Det har varit fascinerande att följa hur den nya tidens sociala nätverk kunnat bidra till allt från att samordna revolutioner till att snabbt och brett anlägga grunder för angelägna ideologiska debatter. Facebook och Twitters avgörande betydelse för att koordinera folkets resning mot förtrycket i Egypten, nu nyligen i Italien där kvinnor trötta på Berlusconiväldet äntligen via nätet kunnat genomföra en samlad proteststorm, när vi här i Svedala #pratatomdet, är alla färska, riktiga skolboksexempel, på hur nya sociala nätverk genom att erbjuda arenor för samordning eller identifikation med åsiktsfränder lokalt, nationellt eller världen över, har befäst sin självklara roll i vår sociala och politiska verklighet.
 

Ställd inför dessa enskilda rörelser och med många av senare års stora händelser
i åtanke där sociala medier haft avgörande betydelse infinner sig en hisnande känsla inför insikten om vilket kraftfullt redskap internet faktiskt är. Internet har genom att erbjuda plats för en mångfald av röster, genom att skapa möjligheter för platta organisationer att hastigt växa fram utan tydliga ledare, raserat alla de traditionella hierarkierna för samtal och mönster för folkrörelsers framväxt vi varit vana vid.
Nätets betydelse som samtalsarena och sambandscentral finns det flera konkreta exempel på i den senaste tidens händelser, när det handlat om att koordinera det rent fysiska (platser och tidpunkter för demonstrationer), men nätets kraft handlar minst lika mycket om det psykologiska. För en människa som lever i förtryck kan bekräftelsen på att det finns fler som delar samma världsbild vara den knuff som behövs för att resa sig – identifikation med andra föder styrka att skapa förändring, för att större rörelser ska kunna mobiliseras krävs att människor i samma belägenhet först kan få syn på varandra.
 

I debatten kring nya sociala samtalsarenor har under det senaste decenniet exemplen på de sociala nätverkens makt byggt upp myten om nätets kraft som stark och förtrollande – och naturligtvis är tanken på internet som ett magiskt redskap som i sig själv bär snabba lösningar för att uppnå revolutionära förändringar lockande, och den finner väl sin omhuldade plats i ett samhälle som vurmar stort för både teknikutveckling och snabba lösningar.
Men myten om internet som något av ett självlevande väsen kan, om vi oreflekterat fortsätter göda den, visa sig ställa sig i vägen för möjligheterna att fortsätta utforska och expandera de nya nätverkens verkliga potential. För om vi nyktert ska kunna bedöma de sociala nätverkens verkliga påverkan på samhället krävs nyanser i granskandet, varken skön- eller svartmålande är särskilt gynnsamt när utforskandet av de nya samtalsarenorna sker.
 

En del av ansvaret för att inte strypa resonemanget kring de nya nätverkens potential bär traditionella medier, som överlag reagerat på liknande sätt som politiken inför det nya – med en handfallenhet inför insikten om att människor visat sig kunna debattera och samtala fint på egen hand, utan vår tolkningshjälp.
Vi, politiker och journalister, har en fin balansgång framför oss; vi måste hålla våra klåfingrar borta från att försöka tvinga in de nya samtalen i våra vanliga mallar, acceptera att de klarar sig fint utan vår inblandning, men samtidigt fortsätta hålla öronen mot de samtal som förs och följa de stora rörelserna.
För mediernas granskande uppdrag upphör inte trots att information flödar friare, någon måste fortfarande ta på sig en sammanfattande och tolkande roll – ännu finns ett glapp mellan dem som är aktiva inom sociala medier och dem som inte har tillgång till eller helt enkelt valt att ställa sig utanför de nya arenorna.
Ett nyktert förhållningssätt till de nya sociala nätverken innebär också att vara försiktig med att både hylla och förkasta det nya – vad vi ser är fortfarande en pågående process där mycket är öppet. Vi bör heller inte glömma att nätet i sig själv är neutralt, att det aldrig kommer att vara annat än ett redskap för oss människor – som skapar både ont och gott.