Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

På resa med Jussi och Kapten Kurbits

Av , , Bli först att kommentera 1

I klart lysande blått löper streckade linjer längs vägkanten utanför Carl Larssongården i Sundborn, markeringar för de bussar som inom kort ska radas upp utmed vägen. Meter efter meter ringlar de sig, skryter skamlöst om den anstormning som väntar, om de horder av turister som inom några veckor ska spys ut i dalagrönskan.
Jag befinner mig på kulturredaktörsträff – i år utspridd på orterna Mora, Falun, Borlänge – och marineras under en helg i dalaromantik, badas i själva det varumärket för det svenskaste svenska. Landskapet prålar, hela bygden liksom djupandas inför en het säsong; det är skördetider för hårt slit under vinterhalvår, nu ska stålar dras in. Dalarna är i dessa tider ett turismens Klondike och särdeles vass i den gren vi sett vara på uppgång de senaste åren; kulturturismen.
I Dalaland intar tre stora män några av huvudrollerna och vi bereds inom ramarna för konferensprogrammet tillträde till det innersta av de institutioner som byggts upp kring dessa nationalhjältar; till nämnda Carl Larsson-hem, till Zornmuseet i Mora och till Jussi Björlingmuseet i musikstaden Borlänge. Vidare får vi också besöka konsertarenan Dalhalla, de fläskiga scenshowernas högborg, liksom ta en svängom på dansgolvet i en stelbent polska i Folkmusikens hus i Rättvik.
Vi möter museichefer och kulturarrangörer, arkivarbetare och turistguider, några avspända och stort leende, andra stressat forcerade, samtliga taggade inför sommaren. Fler och fler lager blir under helgen synliga i kulturturismens komplicerade konstruktion, vi skymtar de intrikata nät som spinns kors och tvärs mellan historia och nutid, mellan kommers och finkultur, mellan det offentligas angelägenheter och privata näringsidkares intressen.
Turistnäringens kulturfalang är snårig att beträda, lätt att snubbla här. Spänningarna är tydliga, många viljor ska jämkas samman. Mycket anas mellan raderna under föredragen hos dem vi besöker – mycket blir nästan men inte helt utsagt, ingen vill halka med tungan inför ett tiotal kulturredaktörer från hela landet. 

Slående är hur institutionerna vi besöker trots att de i det mesta skiljer sig åt ändå har den genuina kärnan gemensam, samtliga är sprungna ur behjärtansvärda ambitioner – en pedagogisk mission, viljan att hedra ett konstnärskap, bevara ett kulturarv – vi får olika versioner av samma berättelse uppspelad var vi kommer. Slående och nedslående är också hur den gemensamma kärnan i de institutioner vi besöker också gäller för hur prat om pengar avrundar våra besök – på såväl det förhållandevis välbärgade Zornmuseet, liksom det krisande Dalhalla och det för sin överlevnad kämpande Jussi Björlingmuseet . På det sistnämnda, kommunalt finansierande, blir tiden efter det nu pågående jubileumsåret avgörande för den fortsatta verksamheten, dalar besöksantalet drastiskt nästa år ser det mörkt ut.
Peace & Love-festivalen i stan tror man dock mycket på, i år ska fräscha Jussi-t-shirts säljas till skitiga och svettiga ungdomar ute på festivalfältet. Det handlar i första hand om att sprida varumärket Jussi, musiken liksom Jussi-historiken får i så mån stå tillbaka.
Så krass blir hanterandet av kulturhistorien när inkomsterna från turistnäringen ska säkras, när samtliga inblandade aktörer i karusellen – turisterna, bidragsgivare och de lokala ekonomiska intressena – ska enas om ett tydligt varumärke. Den som söker fördjupning i konstnärskapen göre sig alltså icke alltför stort besvär, de bilder som förmedlas av konstnärerna och av kulturarven ska i första hand bekräfta det man redan känner till om ikonerna.
Det dalaromatiska alibit avslutar helgen, vi träffar samtidskonstnären Peter Johansson – proffsprovokatören bland annat känd för projekt där han skivat upp dalahästar och sålt i frigolittråg på Konsum, gått runt kroppsmålad som dalahäst eller rest världen över i skepnad av Kapten Kurbits. I sitt konstnärskap står han nu och vippar på gränsen till att vara en del av det etablissemang han ifrågasatt, han påtalar själv det ironiska i att han numer har en egen plats på Dalarnas museum.
Vi äter middag i sällskap med Johansson, det pratas om kulturjournalistikens misslyckande, brist på förmågan att fördjupa. Det pratas om pengar förstås, om hur allt kostar, om projekt som läggs på is när medel uteblir.
Stämningen är informell, men under ytan strikt affärsmässig – även en proffsprovokatör måste ha mat på bordet och under middagen skickas listan runt där kulturredaktörernas kontaktuppgifter nogsamt antecknas.
Redan innan jag nått Sundsvall på väg hem längs norrlandskusten plingar det till i mejlen. Det är Peter Johansson som tackar för i går och passar på att informera om nya projekt – snart i ett pressutskick i en mejlbox nära oss.
 

Gapet mellan umebor och politiker oroar

Av , , 5 kommentarer 8

I går klubbades beslut om flytt av stadsbiblioteket formellt igenom och satte punkt för en osannolikt lång och vindlande beslutsprocess och debatt.
Jodå, det är fullt förståeligt att man tvivlar, men denna gång är beslutet fattat. På riktigt. Alldeles säkert.
Visst, i mer eller mindre informella sammanhang har det redan ett otal gånger sagts vara klart, det är precis detta som varit utmärkande för hela den osannolikt långa och vindlande debatt som förts – där de befarat undansmugna och informellt fattade besluten underblåst den hätska tonen i protesterna och konspirationsteorierna.
Vilken hållning som än intagits i debatten har ömse sidor kunnat medge att den politiska otydligheten varit djupt olycklig genom hela processen. Misstankar om dolda agendor bromsar och försvårar all konstruktiv diskussion om hur det bästa kan komma ur det nya.

Men nu står vi alltså där med saken på papper – mödosamt pressat genom de ­formella politiska kvarnarna.
Nu följer en ny process, förhoppningsvis präglad av större klarspråk, där frågor om finansiering och detaljplanering av verksamheten för det nya stadsbiblioteket skyndsamt bör besvaras av ­politikerna.
De några hundra meter som upprört flyttmotståndarna kan vi väl dock få slippa fortsätta debattera, värre avstånd har överbryggats genom historien. Ska vi tala avstånd är förtroendegapet mellan ett stort antal Umebor och politikerviljan för det framtida biblioteket betydligt mer bekymrande än sträckan mellan Vasaplan och kajen.

Kompetenta barn och kulturella nyckelspelare

Av , , 1 kommentar 2

Maj har tippat över mittlinjen mot juni, terminsavslutningstider stundar. Snart ska läxor och skoldebatter vara glömda, snart ska lärare, föräldrar och fritidsledare med en gemensam rörelse släppa sina grepp, snart ska barnen vara utflugna på oövervakat sommarlov – vid varje terminsslut så kvicksilversnabba kast in i de upphävda gränsernas tillvaro.
Och så åter till vuxenväldet under terminstiderna, några flyktiga veckor senare. Denna cykliska rörelse mellan vuxenreglerad och frisläppt barnaverklighet är fascinerande att följa, hur den överlevt alla pedagogiska strömningar, politiska svängningar och skiftande uppfostringstrender.
Någonstans – trots samtidens upphävda gränser mellan barn- och vuxenvärld, trots att barn av i dag är aldrig så kompetenta och fritt flygande på såväl sommarängar som i det övriga samhället – behöver vi kanske också det cykliska som trygg rutin att stödja oss mot i ett snabbt föränderligt samhälle.
Kanske behöver vi varje år återupprepa det dynamiska spelet kring terminstid vs sommarlov för att inse att vuxenvärldens vägledning inte behöver utesluta barnets frihet, att vuxenauktoritet inte är detsamma som förtryck.

I kulturlivet blir den vuxna vägledningen förstås extra avgörande, här vävs dessutom andra komplexa frågor in av mera hårdpolitisk och ekonomisk karaktär. Vilka barn får tillgång till kulturen, hur ser villkoren ut för barn i skilda sociala sammanhang? Vilket ansvar tar den omgivande vuxenvärlden för att ta barnen i hand och leda dem in i kulturen?
Frågorna måste ställas gång på gång, barns tillgång till kultur har den djupaste demokratiska betydelse och handlar om de riktigt långa perspektiven, faktiskt rent krasst om att säkra ett framtida fritt och demokratiskt samhälle. Den som inte ges tillgång till kulturen har inte heller tillgång till hela samhället och är sämre rustad att besvara frågor om sina egna livsvillkor.
Barn av i dag må vara kompetenta, men inom kulturens områden behövs vuxen­auktoriteterna mer än någonsin, i första ledet nyckelpersoner som inser vikten av att ge ekonomiska resurser till det andra ledet nyckelpersoner, dem som i handling kan förmedla glädjen och värdet i litteraturen, konsten, teatern. Barn i dag må överlag vara rustade med ett framcurlat gott självförtroende, men för att fördjupa gott självförtroende till god självkänsla behövs trygghet, kontinuitet, bekräftelse, plats att skapa och uttrycka sig – något kulturella mentorer i skolan, inom föreningslivet och i den offentliga kulturen dagligen söker ordna.
Barn som får verka och skapa i trygga sammanhang blir framtidens modiga konstnärer.
Under lördagens Kulturnatta i Umeå återfinns många av dessa kulturens nyckelpersoner ute på stan; musik- och teaterlärare, det breda gardet av kulturens marktrupper, dem som tar ansvar för våra barns kulturella skolning, dem som rent fysiskt befinner sig på samma golv och som möter barnen i kulturskapandet. Hjältar hela bunten, kulturnattas riktiga stjärnor.

Andra stjärnor bland kulturella nyckelpersoner som måste nämnas i sammanhanget är naturligtvis alla bibliotekarier som möter våra barn och unga i skeden av livet då litteraturen har som störst betydelse. Vi minns dem alla från vår barndom, de där både anonyma och personliga gestalterna som satt på nycklar till såväl litteraturen som till rum för fria tankar eller allehanda påkomna studiecirklar.
Bibliotekarierna förblir högstatusdjur i kulturlivets fauna och det följer därför en helt självklar dramaturgi att det är deras röster proteströrelsen mot flytt av Stadsbiblioteket tagit till som det tunga artilleriet när man kraftsamlat under de senaste veckorna: förra veckan piskade man nämligen åter liv i den flyttkritiska riskanalys som lades fram av bibliotekarierna i vintras – ett smart grepp från motståndsrörelsen, då inblandade på båda sidor om flyttfrågan är medvetna om vilken tyngd de ord som kommer från dem som befinner sig i markhöjd med biblioteksbesökarna har i sammanhanget.
Bibliotekarierna är dem som hör bibliotekets hjärta slå, bibliotekarierna är dem som känner av vad en god biblioteksverksamhet kostar i tid och pengar. De varnande fingrar som lyfts från detta håll får därför särskilt stor betydelse.
På måndag sammanträder kulturnämnden och väntas då fatta det formella beslutet om flytt. Förtroendet för politikerna är i dagsläget på en sådan nivå att det väl bara kan bli bättre, men en enorm delseger – för alla – vore om man i samband med flyttbeslut också kan presentera en ekonomisk kalkyl som faller i god jord hos nyckelspelarna bibliotekarierna.

Samlat – men med obändig energi

Av , , Bli först att kommentera 1

Det slår en varje år; ett bättre tillfälle för att genomföra en festival av Mades karaktär och kaliber går inte att finna än just i den skälvande grönska Umeå berusas av en eller ett par helger in i maj månad. Den känsla av allmän tacksamhet över att ha överlevt ännu en vinter, den nyvakna milda euforin över att ha allt obrutet framför sig som gärna infinner sig så här års, lägger an goda förutsättningar för ett vaket mottagande av en scenkonstfestival som med orubbligt självförtroende och entusiasm kastar samman internationell undergroundelit, lokala fynd, glömda publikfavoriter, det smalaste smala och det märkligaste breda, öppnar portarna och väntar sig fyra dagars publikintresse. Och visst, publiken kom även denna gång – med åren har man fått lära sig att segla med, att Made ofta bjuder på just det man inte visste sig behöva uppleva.
I årets program saknades de riktiga snackisarna – bokningar som Nina Hagen, Tao och Tindersticks skäms visserligen inte för sig i Madehistoriken – men de där omsusade akterna där ingen vet riktigt vad som ska hända återfanns inte i festivalen, som i stället blev en jämnare och mera samlad upplaga än tidigare år.

Temat för året, Recomposing future, som på pappret såg ut som, ja just en papperskonstruktion – kändes under Madedagarna långt ifrån så sökt som breda festivalteman ofta kan göra; under de fyra dagarna radade akterna med solida konstnärliga resonemang i basen, kring samtid, framtid och riktning, upp sig. Mycket var av det vagt dystopiska slaget, de elektroniskt orienterade inslagen; Fennesz & Lillevan, Mia Zabelka, Hildur Gudnadottir, förmedlade alla kraftfulla apokalyptiska stämningar av det trevande, oroliga och ovissa värdsläget av i dag.
De ljusare visionerna – om vi bortser från den ekologiskt och utsökt grönsprittande scenografiska inramningen på operaplan och i foajén – manifesterades mera diffust i form av den obändiga energi och den innerliga tro på konstens, dansen och musikens kraft att skapa framtiden som flödade från scenerna – en energi så skilda akter som Jenny Wilson, Tao Dance Theatre och Les Slovaks på sina egna starka vis lyckades förmedla.

Med Made 2011 gör Tina Eriksson-Fredriksson, konstnärliga ledare sedan starten, en tjusig och värdig sorti. Nästa år tar röstkonstnären David Moss, medverkande vid flera akter i år och även känd för Made-publiken från framträdandet med Surrogate Cities 2008, över rodret. Med det expanderar Made mot Europa, den Berlinbaserade Moss kommer att styra festivalarbetet från sin hemmabas i den fortsatt högoktaniga konstmetropolen – ett upplägg som på flera sätt bådar gott  inför festivalframtiden.

Entreprenörer och gräsrötter

Av , , 1 kommentar 1

Den svenska politiken må sedan ett antal år vara sammanklumpad kring mittlinjen – inom kulturpolitiken dock, har blockskillnaden trots ökad likriktning och höger-vänsterförvirring fortsatt vara tydlig. Kulturens ideologiska frågor var också något av det första Håkan Juholt greppade när han nyligt gav sig ut i medieoffentligheten; med sin effektfulla entré på dessa arenor lät Juholt strax efter tillträdet sina ord om kulturens djupare värden för människan och demokratin dansa ned som ett välgörande vårregn över de av den borgerliga kulturpolitikens torrlagda fält.
Hur mycket av smart mediestrategi som ligger bakom Håkan Juholts kulturpolitiska utspel ska vara osagt, uppfriskande och spännande är det hur som helst att han i sina första steg som partiordförande valde kulturen som ett av sina signum för att formulera ett alternativ till högerpolitiken – ibland måste frågor med mera brutala grepp slitas upp på dagordningen, ibland måste det till en skarp polarisering för att de sansade alternativen i mitten ska urskiljas.
Möjligheterna att fronta alliansen på de kulturpolitiska områdena har nu under de senaste åren presenterat sig tämligen frekvent; den borgerliga regeringens ekonomisering av kulturen, dess hårt kritiserade utredningar inom kultur, film, public service, dess vridning mot det traditionella och nykonservativa har alla pekat ut tacksamma punkter att attackera i alliansregeringens kulturpolitik. I Juholt har nu den person uppenbarat sig som visar sig villig att gå till mera riktad attack för att plocka poäng i denna ringfajt. Nu presenterar Juholt det socialdemokratiska kulturalternativet och sig själv som företrädare för en ny kulturell folklighet (inte att förväxla dock med högerns svenniga Läckberg-Magnus Uggla-folklighet), detta
i effektfull kontrast mot en högerretorik högst ovillig att släppa slogans som ”konstnären som entreprenör”, högst angelägen om att fortsätta sin inslagna bana med att proklamera kulturen som a) tillväxtfaktor b) en strikt estetisk angelägenhet.

I en debattartikel i VK förra veckan signerad kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och näringsminister Maud Olofsson gödslades till exempel flitigt med ord som entreprenörskap, innovation, kreativa näringar, texten publicerad tajmat med den lilla kultur- och näringspolitiska eriksgata de två vid tillfället gjorde i Umeå, bland annat vid regionens kanske hetaste område för kulturell innovation och nya samarbeten; vårt eget konstnärligt campus. I artikeln slås det tvärsäkert fast att entreprenörskap och konstnärskap har många beröringspunkter
i det att båda handlar om att tänka nytt och att skapa nytt – inget rödvinsflummigt snack om konstens politiska kraft här inte, inget bjäfs om den kultur som vare sig vill eller bör samarbeta med vinstintresset, inga spår av tankar om konstens uppgift att konfrontera rådande maktstrukturer med sig själva.
Duon Adelsohn-Liljeroth/Olofsson må kunna ifrågasättas i sin konstnärssyn, men de har rätt i andra saker i sin tvärsäkerhet; nämligen
i att Västerbotten är en spännande och sjudande kulturell region, och det gäller inte bara de knoppande kulturella näringarna utan i lika hög grad den bångstyrigare kulturen som inte vare sig går med vinst eller bär sina egna kostnader – den som verkar för sin egen skull, för icke mätbara värden. Det kan vara lätt att förblindas av framtidsvurm och innovation men vi ska inte glömma de där stigarna, de kulturens trampade stråk som går lite som de vill och som de blivit – de som inte löper enligt vare sig ekonomi, eller för den delen statuerade kulturpolitiska mål eller visioner. I Umeå lever dessa kulturformer sida vid sida, och det kan vara bra att nämna dem i samma sammanhang, för de behöver båda varandra – som sparringpartners och som både mot- och medspelare.
Den ömsesidiga respekten dem emellan bör också värnas; om den snabbast framforsande entreprenören gör klokt i att erkänna undervegetationens betydelse, så bör även den mest obstinate kulturvilden kunna inympa
i sitt vidsinne vikten av hårda näringslivssatsningar då och då.

I en rik kulturstad behövs både den ostyriga och radikala kulturen liksom den näringslivsanpassade och kommersiella.
För att sänka sig till företagarflosklerna; synergieffekterna av ett hälsosamt sparrande mellan den kommersiella och den radikala kulturen ska inte underskattas, i nötandet mot varandra driver kulturformerna i sig själv fram utveckling. På avstånd nog stort för att ge överblick över den andra sidan kan det smala och det breda, det mjuka och det hårda både inspireras av varandra och formulera sig mot varandra. Blir glappet för stort däremot, om respekten förloras för ömse sidors levnadsvillkor, sluter sig systemen, vilket historien har lärt oss sällan är bra.