Den svenska politiken må sedan ett antal år vara sammanklumpad kring mittlinjen – inom kulturpolitiken dock, har blockskillnaden trots ökad likriktning och höger-vänsterförvirring fortsatt vara tydlig. Kulturens ideologiska frågor var också något av det första Håkan Juholt greppade när han nyligt gav sig ut i medieoffentligheten; med sin effektfulla entré på dessa arenor lät Juholt strax efter tillträdet sina ord om kulturens djupare värden för människan och demokratin dansa ned som ett välgörande vårregn över de av den borgerliga kulturpolitikens torrlagda fält.
Hur mycket av smart mediestrategi som ligger bakom Håkan Juholts kulturpolitiska utspel ska vara osagt, uppfriskande och spännande är det hur som helst att han i sina första steg som partiordförande valde kulturen som ett av sina signum för att formulera ett alternativ till högerpolitiken – ibland måste frågor med mera brutala grepp slitas upp på dagordningen, ibland måste det till en skarp polarisering för att de sansade alternativen i mitten ska urskiljas.
Möjligheterna att fronta alliansen på de kulturpolitiska områdena har nu under de senaste åren presenterat sig tämligen frekvent; den borgerliga regeringens ekonomisering av kulturen, dess hårt kritiserade utredningar inom kultur, film, public service, dess vridning mot det traditionella och nykonservativa har alla pekat ut tacksamma punkter att attackera i alliansregeringens kulturpolitik. I Juholt har nu den person uppenbarat sig som visar sig villig att gå till mera riktad attack för att plocka poäng i denna ringfajt. Nu presenterar Juholt det socialdemokratiska kulturalternativet och sig själv som företrädare för en ny kulturell folklighet (inte att förväxla dock med högerns svenniga Läckberg-Magnus Uggla-folklighet), detta
i effektfull kontrast mot en högerretorik högst ovillig att släppa slogans som ”konstnären som entreprenör”, högst angelägen om att fortsätta sin inslagna bana med att proklamera kulturen som a) tillväxtfaktor b) en strikt estetisk angelägenhet.

I en debattartikel i VK förra veckan signerad kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och näringsminister Maud Olofsson gödslades till exempel flitigt med ord som entreprenörskap, innovation, kreativa näringar, texten publicerad tajmat med den lilla kultur- och näringspolitiska eriksgata de två vid tillfället gjorde i Umeå, bland annat vid regionens kanske hetaste område för kulturell innovation och nya samarbeten; vårt eget konstnärligt campus. I artikeln slås det tvärsäkert fast att entreprenörskap och konstnärskap har många beröringspunkter
i det att båda handlar om att tänka nytt och att skapa nytt – inget rödvinsflummigt snack om konstens politiska kraft här inte, inget bjäfs om den kultur som vare sig vill eller bör samarbeta med vinstintresset, inga spår av tankar om konstens uppgift att konfrontera rådande maktstrukturer med sig själva.
Duon Adelsohn-Liljeroth/Olofsson må kunna ifrågasättas i sin konstnärssyn, men de har rätt i andra saker i sin tvärsäkerhet; nämligen
i att Västerbotten är en spännande och sjudande kulturell region, och det gäller inte bara de knoppande kulturella näringarna utan i lika hög grad den bångstyrigare kulturen som inte vare sig går med vinst eller bär sina egna kostnader – den som verkar för sin egen skull, för icke mätbara värden. Det kan vara lätt att förblindas av framtidsvurm och innovation men vi ska inte glömma de där stigarna, de kulturens trampade stråk som går lite som de vill och som de blivit – de som inte löper enligt vare sig ekonomi, eller för den delen statuerade kulturpolitiska mål eller visioner. I Umeå lever dessa kulturformer sida vid sida, och det kan vara bra att nämna dem i samma sammanhang, för de behöver båda varandra – som sparringpartners och som både mot- och medspelare.
Den ömsesidiga respekten dem emellan bör också värnas; om den snabbast framforsande entreprenören gör klokt i att erkänna undervegetationens betydelse, så bör även den mest obstinate kulturvilden kunna inympa
i sitt vidsinne vikten av hårda näringslivssatsningar då och då.

I en rik kulturstad behövs både den ostyriga och radikala kulturen liksom den näringslivsanpassade och kommersiella.
För att sänka sig till företagarflosklerna; synergieffekterna av ett hälsosamt sparrande mellan den kommersiella och den radikala kulturen ska inte underskattas, i nötandet mot varandra driver kulturformerna i sig själv fram utveckling. På avstånd nog stort för att ge överblick över den andra sidan kan det smala och det breda, det mjuka och det hårda både inspireras av varandra och formulera sig mot varandra. Blir glappet för stort däremot, om respekten förloras för ömse sidors levnadsvillkor, sluter sig systemen, vilket historien har lärt oss sällan är bra.