Det slår en varje år; ett bättre tillfälle för att genomföra en festival av Mades karaktär och kaliber går inte att finna än just i den skälvande grönska Umeå berusas av en eller ett par helger in i maj månad. Den känsla av allmän tacksamhet över att ha överlevt ännu en vinter, den nyvakna milda euforin över att ha allt obrutet framför sig som gärna infinner sig så här års, lägger an goda förutsättningar för ett vaket mottagande av en scenkonstfestival som med orubbligt självförtroende och entusiasm kastar samman internationell undergroundelit, lokala fynd, glömda publikfavoriter, det smalaste smala och det märkligaste breda, öppnar portarna och väntar sig fyra dagars publikintresse. Och visst, publiken kom även denna gång – med åren har man fått lära sig att segla med, att Made ofta bjuder på just det man inte visste sig behöva uppleva.
I årets program saknades de riktiga snackisarna – bokningar som Nina Hagen, Tao och Tindersticks skäms visserligen inte för sig i Madehistoriken – men de där omsusade akterna där ingen vet riktigt vad som ska hända återfanns inte i festivalen, som i stället blev en jämnare och mera samlad upplaga än tidigare år.

Temat för året, Recomposing future, som på pappret såg ut som, ja just en papperskonstruktion – kändes under Madedagarna långt ifrån så sökt som breda festivalteman ofta kan göra; under de fyra dagarna radade akterna med solida konstnärliga resonemang i basen, kring samtid, framtid och riktning, upp sig. Mycket var av det vagt dystopiska slaget, de elektroniskt orienterade inslagen; Fennesz & Lillevan, Mia Zabelka, Hildur Gudnadottir, förmedlade alla kraftfulla apokalyptiska stämningar av det trevande, oroliga och ovissa värdsläget av i dag.
De ljusare visionerna – om vi bortser från den ekologiskt och utsökt grönsprittande scenografiska inramningen på operaplan och i foajén – manifesterades mera diffust i form av den obändiga energi och den innerliga tro på konstens, dansen och musikens kraft att skapa framtiden som flödade från scenerna – en energi så skilda akter som Jenny Wilson, Tao Dance Theatre och Les Slovaks på sina egna starka vis lyckades förmedla.

Med Made 2011 gör Tina Eriksson-Fredriksson, konstnärliga ledare sedan starten, en tjusig och värdig sorti. Nästa år tar röstkonstnären David Moss, medverkande vid flera akter i år och även känd för Made-publiken från framträdandet med Surrogate Cities 2008, över rodret. Med det expanderar Made mot Europa, den Berlinbaserade Moss kommer att styra festivalarbetet från sin hemmabas i den fortsatt högoktaniga konstmetropolen – ett upplägg som på flera sätt bådar gott  inför festivalframtiden.