I klart lysande blått löper streckade linjer längs vägkanten utanför Carl Larssongården i Sundborn, markeringar för de bussar som inom kort ska radas upp utmed vägen. Meter efter meter ringlar de sig, skryter skamlöst om den anstormning som väntar, om de horder av turister som inom några veckor ska spys ut i dalagrönskan.
Jag befinner mig på kulturredaktörsträff – i år utspridd på orterna Mora, Falun, Borlänge – och marineras under en helg i dalaromantik, badas i själva det varumärket för det svenskaste svenska. Landskapet prålar, hela bygden liksom djupandas inför en het säsong; det är skördetider för hårt slit under vinterhalvår, nu ska stålar dras in. Dalarna är i dessa tider ett turismens Klondike och särdeles vass i den gren vi sett vara på uppgång de senaste åren; kulturturismen.
I Dalaland intar tre stora män några av huvudrollerna och vi bereds inom ramarna för konferensprogrammet tillträde till det innersta av de institutioner som byggts upp kring dessa nationalhjältar; till nämnda Carl Larsson-hem, till Zornmuseet i Mora och till Jussi Björlingmuseet i musikstaden Borlänge. Vidare får vi också besöka konsertarenan Dalhalla, de fläskiga scenshowernas högborg, liksom ta en svängom på dansgolvet i en stelbent polska i Folkmusikens hus i Rättvik.
Vi möter museichefer och kulturarrangörer, arkivarbetare och turistguider, några avspända och stort leende, andra stressat forcerade, samtliga taggade inför sommaren. Fler och fler lager blir under helgen synliga i kulturturismens komplicerade konstruktion, vi skymtar de intrikata nät som spinns kors och tvärs mellan historia och nutid, mellan kommers och finkultur, mellan det offentligas angelägenheter och privata näringsidkares intressen.
Turistnäringens kulturfalang är snårig att beträda, lätt att snubbla här. Spänningarna är tydliga, många viljor ska jämkas samman. Mycket anas mellan raderna under föredragen hos dem vi besöker – mycket blir nästan men inte helt utsagt, ingen vill halka med tungan inför ett tiotal kulturredaktörer från hela landet. 

Slående är hur institutionerna vi besöker trots att de i det mesta skiljer sig åt ändå har den genuina kärnan gemensam, samtliga är sprungna ur behjärtansvärda ambitioner – en pedagogisk mission, viljan att hedra ett konstnärskap, bevara ett kulturarv – vi får olika versioner av samma berättelse uppspelad var vi kommer. Slående och nedslående är också hur den gemensamma kärnan i de institutioner vi besöker också gäller för hur prat om pengar avrundar våra besök – på såväl det förhållandevis välbärgade Zornmuseet, liksom det krisande Dalhalla och det för sin överlevnad kämpande Jussi Björlingmuseet . På det sistnämnda, kommunalt finansierande, blir tiden efter det nu pågående jubileumsåret avgörande för den fortsatta verksamheten, dalar besöksantalet drastiskt nästa år ser det mörkt ut.
Peace & Love-festivalen i stan tror man dock mycket på, i år ska fräscha Jussi-t-shirts säljas till skitiga och svettiga ungdomar ute på festivalfältet. Det handlar i första hand om att sprida varumärket Jussi, musiken liksom Jussi-historiken får i så mån stå tillbaka.
Så krass blir hanterandet av kulturhistorien när inkomsterna från turistnäringen ska säkras, när samtliga inblandade aktörer i karusellen – turisterna, bidragsgivare och de lokala ekonomiska intressena – ska enas om ett tydligt varumärke. Den som söker fördjupning i konstnärskapen göre sig alltså icke alltför stort besvär, de bilder som förmedlas av konstnärerna och av kulturarven ska i första hand bekräfta det man redan känner till om ikonerna.
Det dalaromatiska alibit avslutar helgen, vi träffar samtidskonstnären Peter Johansson – proffsprovokatören bland annat känd för projekt där han skivat upp dalahästar och sålt i frigolittråg på Konsum, gått runt kroppsmålad som dalahäst eller rest världen över i skepnad av Kapten Kurbits. I sitt konstnärskap står han nu och vippar på gränsen till att vara en del av det etablissemang han ifrågasatt, han påtalar själv det ironiska i att han numer har en egen plats på Dalarnas museum.
Vi äter middag i sällskap med Johansson, det pratas om kulturjournalistikens misslyckande, brist på förmågan att fördjupa. Det pratas om pengar förstås, om hur allt kostar, om projekt som läggs på is när medel uteblir.
Stämningen är informell, men under ytan strikt affärsmässig – även en proffsprovokatör måste ha mat på bordet och under middagen skickas listan runt där kulturredaktörernas kontaktuppgifter nogsamt antecknas.
Redan innan jag nått Sundsvall på väg hem längs norrlandskusten plingar det till i mejlen. Det är Peter Johansson som tackar för i går och passar på att informera om nya projekt – snart i ett pressutskick i en mejlbox nära oss.