Inför farsdag riktar jag i veckans krönika ljus på de röster från pappors horisont som ger sig till känna alltmer i litteraturen och kulturen:

—————————————-

Allvarligt, sov nu för fan, min skatt. Säger man inte till sitt lilla barn om kvällen, som avrundning på pyjamasproceduren.
Kanske tänker man saker som; Du får inget vatten, sluta att tjafsa, lägg dig ned, sov för fan. Men säger det till sitt lilla barn, det gör man inte.
Den kaliforniske författaren Adam Mansbach gör dock precis det, i godnattsageparodin Sov nu för fan, och applåderas högljutt världen över för det. Boken, som nu utkommer på svenska, har även här tagits emot som något av ett befrielsemanifest av desperata föräldrar, med överjag hårt tuktade av bilderboksideal formade mot den änglalikt tålmodige pappa Åberg som hämtat och sprungit och hämtat och läst och torkat sig igenom ett par svenska, nu vuxna, generationer. Omöjlig att leva upp till, en utopisk fadersgestalt för livspusslare 2011.
Det fnissiga och upprymda mottagandet av boken är lätt att förstå sig på, den är ett gott exempel på litteraturen när den gör sitt jobb, däri det ingår att uttala det mörkaste, befria oss genom ordet – för helt visst är det förlösande att få fläta in de egna förbjudna tankarna i andras.
Antigodnattsagan och mottagandet av den är också talande för hur det politiska och subversiva ofta ryms i de litterära hybriderna. Den vassa samhällskritiken visar sig ofta först precis i språnget mellan serier och romaner, mellan barn- och vuxenlitteraturen, mellan fakta och fiktion.
Men det finns en annan dimension av Sov nu för fan, som vi måste tala om och jag passar på att göra det med kommande helgs Fars dag som alibi; för utöver att vara vass och befriande är den också representant för en papparöst som på senare år blivit allt tydligare både i litteraturen och i övrigt kulturskapande, en röst som vill berätta om och resonera kring vad det är att vara pappa. En röst som är välkommen och på alla sätt ett steg i rätt riktning, men som det finns anledning att ägna en stunds eftertanke.

Papparösten är ingen röst som marknadsför sig som just en sådan; de nya papparösterna är i stället integrerade i större sammanhang, som en enskild del i det som ofta berättar om något större. Vi kan i litteraturen finna många exempel från de senaste åren där faderns erfarenheter ger sig till känna som en av många i ett annat berättande – vi har Knausgård (bilden) förstås, bland andra papparöster i höst sticker författaren Mats Kempe och serietecknaren Mats Jonsson ut för sina fina skildringar av hur nära själva livsnerven vi befinner oss i familjevardagen.
Att papparösten blir tydligare är således både bra och dessutom förväntat – den samtida litteraturen och kulturen samplar sin samtid och det vore konstigt om inte ett ökat antal uttag av pappa-dagar och ett samhälle som alltmer påbjuder pappors närvaro i sina barns liv, också skulle visa sig i kulturen och i vår publicistiska verklighet. Klart att männen, när de finner sig sittande intill döden uttråkade på sandlådekanten eller förtvivlat sliter med trånga galonisar, vill och ska berätta om sina upptäckter.
Så man hejar på, enligt det förväntade, visst är väl varje steg i rätt riktning värt en liten applåd?

Frågan är bara vad man sedan, som mamma, kvinna, gör med den där välbekanta sorgen som lurar bakom det uppmuntrande leendet över inflöde av pappors rapporter från öppna förskolans golv. Den där sorgen, som kanske är en ilska, över att åter vara den som står och mumlar, förbisprungen och snuvad, odefinierbart kränkt – visst, det är bra att ni också vill berätta … men varför dög inte våra vittnesmål, varför titulerades de som moderskapsskildringar när nu samma berättelser när de kommer från en man sägs handla om hela det stora Föräldraskapet? Varför var vår sandlåderealism inget värd? Hur kan taket plötsligt vara så högt för den familjegegga vi kvinnor tidigare försökt belysa i offentligheten, men vackert fått släpa tillbaka till skamvrån?
Vad gör man med sorgen över att reduceras till det andra, när man hela tiden haft det förstas perspektiv?
Ja, med sorgen gör man det man alltid gjort; skärper tanken och försöker vara konstruktiv. Vi kan konstatera att det är bedrövligt att det till sist ändå skulle behövas ett männens inträde på arenan för att legitimera föräldraskapet som ämne i de seriösare nivåerna av kulturlivet. Vi kan också listigt ta chansen att slinka in genom de dörrar papporna öppnat för nya sätt att prata om föräldrarollen, där även det mörka och fula får rymmas på ett sätt vi inte varit vana vid när vi brasklappat oss fram i våra skildringar av moderskapet.
Vi kan – och ska – också fortsätta bejubla papparapporterna. För det är ju i grunden bara gott och bra att pappan träder fram rejält i litteraturen, kulturen och i den publicistiska offentligheten. Varje föräldraskap är unikt och ju fler vi är som formulerar vilka krafter som rör sig inom detta fält, desto större chans lär vi kunna ha att nå fördjupad insikt om oss själva genom andra.