Den mera allvarstyngda kulturjournalistiken må kasta sina sneda blickar åt kulturella topplistor och betygsättning, men i nyårstider kommer ingen undan – nu ska allt upp på bordet för bedömning och rankning, högt som lågt, fint som fult.

Och faktum är att årsrevideringar kan ha sina tyngre poänger – när vi gör samlade utvärderingar av olika slag, för samman kulturella uttryck från olika konstarter för bedömning på samma arena – då kommer vi närmare kärnan i vad det är vi söker efter och vill beröras av i de riktigt goda kulturupplevelserna. Något, alltså, som kan ge vägledning om vad vi ska söka efter i 2012 års kulturutbud.

I dagens VK säger kulturens frilansmedarbetare sitt om kulturåret 2011 och listar höjdpunkterna, enskilda uttryck eller tre-i-topp, från det gångna året. Tranströmer, Wozzeck på Norrlandsoperan, Ekman och Åsbrink, festivalpärlor från Made och högtidsstunder från Jazz i Studion är något av vad som nämns i nyårskavalkaden.

Mina nyårshöjdare är en trio plockad från närbelägna scener, kulturhändelser som på olika sätt sätter ljus på kulturens roll som presentatör av alternativa världsbilder. Absolut nödvändiga i en samtid som, trots att vi alla bär hela världen med oss i våra telefoner, ofta känns allt trängre.

1. En magisk kväll på åhörarplats på Bokcafé Pilgatan i oktober, då tidigare kulturministern Bengt Göransson under dryga timmen fick sagt det mesta vi behöver förstå om kulturpolitik i en svensk kulturpolitisk verklighet i färd med att raskt urholka sig själv.
2. Verkligheten, det konstnärsdrivna galleriet i Umeå, som under 2011 fortsatt utgöra spelplats för smala, ibland snåriga, ofta angelägna konstnärskap och som dessutom under hösten skridit till aktiv handling för en bättre konstpolitik i projektet Get to Work.
3. Skuggteaterns uppsättning av Gargantua. Vansinnigt rolig, outhärdligt sorglig och makalöst intelligent. Cyklar hem efter en kokande premiärkväll på Ålidhem med tårar av både skratt och gråt i ögonen.

(Och som vanligt har redaktören en höjdare till godo – i år formar sig tillägget till ett årslångt glitter, en händelse som förmodligen ska komma att bli det allt överordnade när jag blickar tillbaka på 2011-kulturen: äntligen Tranströmer. För alltid i mitt hjärta.)
 

Sara Meidell

I veckans fredagskrönika skriver jag om det löftesrika i Umeås initiativ i att bli författarfristad. Att bjuda in klarögda konstnärer gynnar både demokratin och staden.

…………………………

Inför stundande nobelhögtid, när det kan vara lätt att fyllas av stum vördnad inför allt storslaget, känna sig liten och obetydlig – kan det vara bra att tänka på detta; “Litteraturen är allas vår egendom”, alltså ständigt till för oss alla, oavsett vi firar den med spunnet socker till dessert en kväll om året eller ej. Citatet, ordagrant lydande ”Litteraturen erkänner inga staters gränser utan är människors allmänna egendom oavsett nationella och internationella politiska förändringar.”, kommer från ett uttalande som Kulturrådet, Internationella PEN och ICORN gemensamt gjorde inför seminariet Kulturforum på Svenska Akademien i förra veckan, där nyckelpersoner inom fristadsprojekt för hotade författare samlades. På plats i Börssalen fanns för VK-kulturen Kajsa Althén, som i torsdagens VK kunde rapportera om en nöjd Umeådelegation som efter att ha deltagit vid mötet i Stockholm vände hemåt berikade med idéer om hur Umeå kan fortsätta arbeta för att kunna bli fristad för hotade författare, något som ser ut att ha mycket goda chanser att lyckas väl.

Fristadsprojektet sätter en stor fin guldstjärna på Umeå, vi kan känna oss stolta över att ha politiker som genom detta initiativ visar på en önskan om att låta Umeå vara en plats på jorden där sådant som det fria ordet och fritt kulturutövande tas på allvar. Genom att inta en tydlig hållning till stöd för fredandet av zoner för kulturskapande räcker man inte bara ut en hand till enskilda utsatta, man skriver också under på en principiell överenskommelse om att det konstnärliga skapandet och yttrandefriheten är mäktiga värden vi inte får tumma på. Det är fint, löftesrikt.
Ordet är mäktigt, därför ständigt hotat. Att fristäder behövs i tider som präglas av politisk oro och ökande hot mot författare och konstnärer är inget någon rimligtvis kan ha några invändningar mot – men det kan vara bra att också hålla i minne att det för kulturen föreligger ett ständigt behov av oberoende fristäder. Även de författare som verkar på politiskt trygga marker, behöver sina lufthål – även den opolitiske Tranströmer behövde sitt Runmarö, för att landa i kreativt lugn under öppen himmel. Kulturen behöver sina öppna himlar och även i det skyddade Sverige behöver fria ytor försvaras, om än fienden här heter kommersialisering och privatiseringsiver snarare än statlig diktatur och kriget handlar om hur den mark som upplåts för fritt kulturskapande, om vi inte ser upp, snart är varumärkesinhägnad intill minsta kvadratcentimeter (se bara på SF Bio och den nu inmutade Klarabiografen i Kulturhuset i Stockholm).
Men – genom att delta i fristadsprojektet skriver alltså Umeå under på en hållning där vikten av fria ytor för kulturen betonas. Visst, en del goodwill kommer med paketet, det ser ju onekligen klädsamt ut att en blivande kulturhuvudstad vill upplåta plats för det fria ordet, men det förtar nu inte på något sätt den goda viljan i projektet. Dessutom, det finns ett moment av egen vinning med i bilden, i tanken som genomsyrar fristadsarbetet ligger ambitionen om ett ömsesidigt utbyte. På fria platser kan mycket gott uppstå, sånt som faller ned i jorden där det skapas, sånt som kommer värdstaden till godo.
För – och det är också kloka kulturpolitiker väl medvetna om – ett levande kulturliv behöver syresättning utifrån och gästande kulturskapare kan ofta bidra med mer än sina egna uttryck. I de bästa utfallen kan de genom sin närvaro också skänka idéer om att var det kan vara värt att sätta ned spaden i jorden i den lokala myllan. Som ju ofta kan vara rikare och bördigare än vi tror.

Ett exempel på inbjudna gäster som nyligen både skapat själva och pekat i jorden är Oslokonstnärerna i curatorsduon Rakett, som under en månads tid med bas i Norrlandsoperans Vita kub gjort en konstnärlig undersökning av staden och stadsbygget i Umeå, med ljuset riktat mot älvområdet. I förra veckan avslutade de sin Umeåtid och berättade bland annat om hur de funnit en del paralleller mellan vår blivande Kulturväv och Björvika – det omdebatterade och kulturellt expansiva hamnområdet i Oslo där Rakett redan i ett tidigt skede av processen rekryterades för att i egenskap av konstnärer följa processen; en markering från byggherrar och politiker om en vilja att låta konstnärer delta på andra sätt än med färdiga verk att pryda färdiga byggnader med.
Av detta exempel på konstnärssamarbete kunde alla Umeås politiker som har något att göra med kulturvävar, städer mellan broar, biblioteksflyttar och 2014 haft mycket att lära – att tidigt i de politiska processerna, i omvälvande förändringar av en stad, rekrytera ett gäng lokalt verksamma konstnärer för att följa och dokumentera arbetet är en svårslagen modell för den som vill praktisera open source i sin bästa form. Ett sådant initiativ vore värdigt en framtida fristadskommun, modet att våga släppa in den klarögda konsten in till de innersta beslutsrummen.

En bekännelse: jag har gjort det mest förbjudna – sånt som bara andra gör. Det är ovärdigt och världslitteraturen må förlåta mig, men jag har sorterat min bokhylla i färgordning. Så, nu vet ni.
Det är inte vackert, men denna akt av det lägsta bland det lägsta har sina förklaringar.
Det började rätt oskyldigt. Ett nytt hyllsystem kom sig på plats i det rum som därmed formellt fick namnet Biblioteket, svartlackade hyllplan skruvades upp och formade perfekt avvägda sektioner. Däri skulle så rikedomen fullbordas, för den som har en vägg full av hyllor och travar av böcker vid sina fötter är så rik man någonsin kan bli.
Men – som vi vet kan rikedom förblinda, locka fram både besynnerliga beslut och en osund ytfixering. Kanske, tror ni, var det detta som hände. För helt visst är det så, rikedom förblindar och snabbt kan det gå. Plötsligt står man där och gör sånt som bara andra gör, granskar bokryggars nyanser, finner sig vara en som Inreder med böcker.

Men – det finns alltså förmildrande omständigheter, den färgkoordinerade regimen hyllprojektet landade i föregicks av andra – sansade – uppslag och försök att katalogisera. I något skede framstod möjligheten att bygga kronologiskt som en god idé, att skildra den egna litterära tidsresan i hyllorna. Från Maria Gripe (vita ryggar), vidare genom Hesse (vit, samt tummad och tågluffarsmutsig pocketrygg) och Dagerman (blå samt gul), till Peter Høeg (marinblå) till Knausgård (blå, rödorange samt rosa).
Ett högintellektuellt angreppssätt provades också, utifrån idén om att med böckerna bygga sig svaret på de trängande livsfrågorna, låta hyllorna bli ett eget litterärt mästerverk med volymer i egna samtal om de stora gåtorna. Tanken uppstod när Ragnar Thorsies Sånger från äldreomsorgen, (svart rygg), plötsligt dök upp i travarna, en volym som under de senaste veckorna framträtt som oundgänglig för varje människa som har eller haft att göra med äldreomsorgen – det vill säga, de flesta. Frågorna som pockar på i boken, om var en cynisk livshållning uppstår, om var empatin upplöses, besvarades nämligen fint med Johan Jönssons Efter arbetsschema (svart och orange), placerad intill; diktsviten från 2008 om låglöneslaveriet som slukar ungas livsmod och spottar ur sig individer fulla av kyla och människoförakt. Därefter blev det lite svårare, eller enklare, både Gustav Fridolins Blåsta (brokig rygg, svårplacerad) och Amanda Svenssons Välkommen till den här världen (vit rygg) framstod som goda titlar för den som söker svaret på vilka de 80-talister är, som befinner sig i början av sina yrkeskarriärer och som ska befolka vår framtid.
Så står man där och ser svaren och frågorna förgrena sig ut bortom kontroll, rösternas brus blir öronbedövande och systemen kollapsar.
Berlusconis leende skymtar så förbi på ett biografiomslag och man tänker, kanske alla stora män som skrattar sig fria från bekymmer längst upp, vid taket där de inte stör. Och så en hörna för akademieledamöter, Lotass och Ekman. Poesin luftigt uppställd, så att de lätt faller ut i handen när man passerar i hög fart. Feministerna i mitten av hyllsystemet, i ögonhöjd för döttrar runt 1,20; Ebba Witt-Brattström, Fittstim, Brøgger, Jong. Klassikerna i ytterkant, att börja och sluta bokbotaniserandet med.

Man väger och plockar med sina böcker, man är rik, men valmöjligheterna blir för många och det är då som man kapitulerar. Bestämmer sig för det ytligaste ytliga, ställer blått intill blått, rött intill rött och det svarta och vita i långa lugna rader däremellan.
Vi är mer än så här, viskar bokryggarna. Jo, mumlar jag, jag vet, och just därför. Ni är mer än vi människor mäktar med, möjligheterna blir alltför många. Ni får finna er i varandras färgkoordinerade sällskap. Prata med varandra, försök i alla fall, säger jag åt dem. Släcker lampan, nattar de mina, i mörkret är alla bokryggar grå.
Man lyssnar till nyhetssändningar och väderleksrapporter, båda ropar om tilltagande kyla. Man blickar ut i mörkret och tänker att det drar kallt, att nästa hyllsystem måste bli något byggt mot ytterväggarna. Något riktigt maffigt, som isolerar både mot minusgrader och misantropi. Man inreder sitt bo och sitt liv, söker värme där man kan.