I veckans fredagskrönika skriver jag om det löftesrika i Umeås initiativ i att bli författarfristad. Att bjuda in klarögda konstnärer gynnar både demokratin och staden.

…………………………

Inför stundande nobelhögtid, när det kan vara lätt att fyllas av stum vördnad inför allt storslaget, känna sig liten och obetydlig – kan det vara bra att tänka på detta; “Litteraturen är allas vår egendom”, alltså ständigt till för oss alla, oavsett vi firar den med spunnet socker till dessert en kväll om året eller ej. Citatet, ordagrant lydande ”Litteraturen erkänner inga staters gränser utan är människors allmänna egendom oavsett nationella och internationella politiska förändringar.”, kommer från ett uttalande som Kulturrådet, Internationella PEN och ICORN gemensamt gjorde inför seminariet Kulturforum på Svenska Akademien i förra veckan, där nyckelpersoner inom fristadsprojekt för hotade författare samlades. På plats i Börssalen fanns för VK-kulturen Kajsa Althén, som i torsdagens VK kunde rapportera om en nöjd Umeådelegation som efter att ha deltagit vid mötet i Stockholm vände hemåt berikade med idéer om hur Umeå kan fortsätta arbeta för att kunna bli fristad för hotade författare, något som ser ut att ha mycket goda chanser att lyckas väl.

Fristadsprojektet sätter en stor fin guldstjärna på Umeå, vi kan känna oss stolta över att ha politiker som genom detta initiativ visar på en önskan om att låta Umeå vara en plats på jorden där sådant som det fria ordet och fritt kulturutövande tas på allvar. Genom att inta en tydlig hållning till stöd för fredandet av zoner för kulturskapande räcker man inte bara ut en hand till enskilda utsatta, man skriver också under på en principiell överenskommelse om att det konstnärliga skapandet och yttrandefriheten är mäktiga värden vi inte får tumma på. Det är fint, löftesrikt.
Ordet är mäktigt, därför ständigt hotat. Att fristäder behövs i tider som präglas av politisk oro och ökande hot mot författare och konstnärer är inget någon rimligtvis kan ha några invändningar mot – men det kan vara bra att också hålla i minne att det för kulturen föreligger ett ständigt behov av oberoende fristäder. Även de författare som verkar på politiskt trygga marker, behöver sina lufthål – även den opolitiske Tranströmer behövde sitt Runmarö, för att landa i kreativt lugn under öppen himmel. Kulturen behöver sina öppna himlar och även i det skyddade Sverige behöver fria ytor försvaras, om än fienden här heter kommersialisering och privatiseringsiver snarare än statlig diktatur och kriget handlar om hur den mark som upplåts för fritt kulturskapande, om vi inte ser upp, snart är varumärkesinhägnad intill minsta kvadratcentimeter (se bara på SF Bio och den nu inmutade Klarabiografen i Kulturhuset i Stockholm).
Men – genom att delta i fristadsprojektet skriver alltså Umeå under på en hållning där vikten av fria ytor för kulturen betonas. Visst, en del goodwill kommer med paketet, det ser ju onekligen klädsamt ut att en blivande kulturhuvudstad vill upplåta plats för det fria ordet, men det förtar nu inte på något sätt den goda viljan i projektet. Dessutom, det finns ett moment av egen vinning med i bilden, i tanken som genomsyrar fristadsarbetet ligger ambitionen om ett ömsesidigt utbyte. På fria platser kan mycket gott uppstå, sånt som faller ned i jorden där det skapas, sånt som kommer värdstaden till godo.
För – och det är också kloka kulturpolitiker väl medvetna om – ett levande kulturliv behöver syresättning utifrån och gästande kulturskapare kan ofta bidra med mer än sina egna uttryck. I de bästa utfallen kan de genom sin närvaro också skänka idéer om att var det kan vara värt att sätta ned spaden i jorden i den lokala myllan. Som ju ofta kan vara rikare och bördigare än vi tror.

Ett exempel på inbjudna gäster som nyligen både skapat själva och pekat i jorden är Oslokonstnärerna i curatorsduon Rakett, som under en månads tid med bas i Norrlandsoperans Vita kub gjort en konstnärlig undersökning av staden och stadsbygget i Umeå, med ljuset riktat mot älvområdet. I förra veckan avslutade de sin Umeåtid och berättade bland annat om hur de funnit en del paralleller mellan vår blivande Kulturväv och Björvika – det omdebatterade och kulturellt expansiva hamnområdet i Oslo där Rakett redan i ett tidigt skede av processen rekryterades för att i egenskap av konstnärer följa processen; en markering från byggherrar och politiker om en vilja att låta konstnärer delta på andra sätt än med färdiga verk att pryda färdiga byggnader med.
Av detta exempel på konstnärssamarbete kunde alla Umeås politiker som har något att göra med kulturvävar, städer mellan broar, biblioteksflyttar och 2014 haft mycket att lära – att tidigt i de politiska processerna, i omvälvande förändringar av en stad, rekrytera ett gäng lokalt verksamma konstnärer för att följa och dokumentera arbetet är en svårslagen modell för den som vill praktisera open source i sin bästa form. Ett sådant initiativ vore värdigt en framtida fristadskommun, modet att våga släppa in den klarögda konsten in till de innersta beslutsrummen.