Man behöver inte visa hatet mer, man måste få säga att viss konst knappast är konst, säger Kristo Ivanov om den pjäs han befarar ska splittra familjer med mera.

Visst, i ett fritt samhälle ingår också rätten att avfärda det man tycker är dålig konst. Men steget därifrån till att börja ropa Breivik inför konst som skaver till, är just sådant som långsamt gräver sönder grunden i det fria samhälle där vi har rätt att tycka att viss konst är skit.

 

I detta fria samhälle ingår att acceptera att konsten i sitt unika rum måste få göra sånt som att manifestera hat (märk väl, utföra en manifestation AV hat, inte FÖR), också visa hat, en fiktiv vision av hur hatet kan se ut, låt säga hos en hel kvinnlighet efter årtusenden av manligt förtryck.

Låt oss också påminna oss om att i villkoren för det fria samhället, det som bejakar den fria konsten, också ingår att acceptera att konstnärliga gestaltningar är konstnärliga gestaltningar. Inte journalistik, inte fakta, utan just konstverk. I detta borde också en princip gälla, som bevisligen har svårt att få genomslag i tider av hisnande fakta- och fiktionsglidningar, där ett konstnärligt verk inte vare sig sågas eller hyllas utan att den som fäller omdömet tagit del av verket ifråga. Självklarheter kan tyckas, men bra att hålla i minne – inte minst när det gäller Scum-manifestet. 

 

Därför, tills vidare och i väntan på det faktiska uppförandet i Umeå, kan vi kanske sitta stilla i näthatsbåten – men för all del leta upp recensioner av Stockholmsföreställningarna som berättar om hur både män och kvinnor som upplevt föreställningen känt sig skakade, upprörda – men också, jodå både män och kvinnor, sedda och bekräftade.