På jakt efter något kul till kräftdessert plockar jag upp soffbordskokboken Om jag vore din hemmafru, där matprofilen Lotta Lundgren raljerade över dimmig ekoromantik, som intro till en plommonpaj. 

 

Jag läser det hejiga receptet, men mitt roade leende är inte lika brett nu som när boken var färsk i ett avlägset 2011 då finkrogarna nådde klimax i närproducerat nörderi efter att ha fått korn på korn, långkok och nose-to-tail-matlagning och det därmed var hejdlöst kul att skämta om de nyfrälsta ekofanatikerna. 

För nu är det 2012 och från Grekland kommer rapporter om akademiker som flyr Aten för att bli självhushållande bönder. En verklighetens sensommarkyla har smugit sig in och beblandat sig med de ekologiska livsstilstrenderna – i tidskriften Filter läser jag om kursledaren i självhushållning Michael Raaman som i de Värmländska skogarna samlar människor som du och jag, vanligt folk som medelst kurs i småskaligt jordbruk rustar sig för en börskollaps och plötsligt framstår de inte som fanatiker, utan som rätt så rationella – som det vettiga gänget, i en verklighet då de ekonomiska systemen gungar och det, bara på något år, blivit en liten smula enklare att hålla sig för skratt överlag.

 

Men skördetid är väl en sådan tid, en eftertankens krispiga tid, en tid i årscykeln som inskärper ett större allvar – överlag. 

Tur då att det finns en underhållningsindustri som träder fram och visar musklerna när vi som bäst behöver den för att få bedöva oss och försjunka i något tryggt, men samtidigt gärna lite kul, spännande och sexigt – i år med tidstypiskt ekotänk vad det verkar, då den bara i veckan dundrat till med nya omgångar av tv-underhållningsikonerna Dallas, Robinson och Fångarna på fortet. 

 

Även inför sådana här gamla reliker kunde man lätt vilja le lite snett raljant, men även här riskerar faktiskt flinet att fastna halvvägs – för hur gärna vi än tror och vill att det inte skulle vara så, är både Dallas och Robinson mer relevanta i dag än då de först blev del av vår populärkulturella verklighet. 

Har vi inte alla i dag lite, lite mer gemensamt med Dallas-gänget än när de paraderade genom våra 1980-talsvardagsrum? Är det inte så att den svulligt glamourösa livsstil som vi kunde låta oss fascineras av på avstånd i seriens förra vända, nu är en dröm det råder hyfsad konsensus kring i en ny ung generation som i massuggestion rör sig som målsökande robotar mot det liv som glittrar likt Zlatans och Blondinbellas? 

Och är inte hela vår tillvaro i allt snabbare och högre grad stadd i förvandling mot ett enda stort Robinson? Har vi inte sedan programmet lanserades, i ett sent 1990-tal där vi blåögt förfasade oss över den nya sortens mobbingtv, rört oss steg för steg mot en verklighet där utslagning under flagg av valfrihetens tid är en inympad del i vardagen och där vår sociala och ekonomiska trygghet alltmer baseras på något misstänkt likt ett stort öråd?

 

Röstning pågår – och vibrationer av fara sprider sig under våra fötter, minskar vidvinkelseendet och styr in oss mot en snävare livshållning. Där man ser om sitt hus, vässar armbågar på sig själv och de sina. 

Där man gör vad man kan med det man har. Kanske kan man skrapa ihop en slant, ta ett lån – köpa något, det brukar ju funka? Ett bättre läge? En plats i någon fin och bra kö? En kurshelg någonstans?

Det är 2012 – våra sneda leenden fastnar halvvägs och Robinson-logiken råder. Vi kan hålla hårt i våra kunskaper om överlevnad i en postapokalyptisk vildmark, men i slutändan är det alltid den som styr pakterna som klarar sig bäst.