Det är sent på jorden, men – tillade Book – det har det väl alltid varit. Människan har bara så konstiga tidsperspektiv, så begränsade. 

Hur många system vi än bygger upp är de dömda att gå under. Förgänglighet råder på alla nivåer. 

Och så är det väl, det rådande nuet är väl alltid den yttersta av tider. 

 

Men – vid betraktande av somliga samtida system känns det svårare att vifta bort stämningar av, om inte undergångskänsla, så i alla fall en påtaglig oro. Känslan av att kontinentalplattorna bryter sig loss en liten aning, att flöden ändrar riktning, att fundament bryter sig loss och sätts i rörelse – på kollisionskurs. 

Jag tänker förstås på alla de krafter som just nu rör sig i stora globala svep i fråga om det fria ordet, hur det i just detta nu skälver, böljar och buktar – hur det under ett par veckors tid ter sig som att hela världens medieuppmärksamhet riktar sig mot händelser där frågor om yttrandefrihet finns i någon slags mittpunkt. 

 

Skulle någon ta ett borrprov från nyhetshändelser som uppmärksammats under sensommar och tidig höst 2012 – i en tid då ordet med ny tekniks vingar aldrig flugit så snabbt över världen – skulle hen framför sig kunna lägga upp en rad glödande provämnen där skiktade lager av kamp om ordet och om rättigheter och skyldigheter i yttrandefrihetens namn skulle visa upp en motsägelsefull och komplex bild av ordets status och frihet världen över. 

Hen skulle bara under en och samma vecka genom att läsa dagstidningarna i ett litet land på norra halvklotet kunna studera en dramatisk och spretig rad exempel på strider om rätten att uttrycka sig fritt i offentligheten. 

Kunnat läsa om återbördandet av två fängslade journalister från ett land där ordet inte är fritt, till ett hemland där ordet är fritt. 

Kanske fascinerats av dubbelnaturen hos den statsman som arbetat i det tysta för denna frigivning, i det fria ordets namn, men som har svårt att tillämpa samma journalistiska ideal om öppenhet när det kommer till honom själv och hellre än att svara på frågor i medier stänger in sig bakom det egna blogghägnet.

 

Hen hade vidare bland annat kunnat läsa och förundras över en konstnär som utan att vara antimuslim deltar i en antimuslimsk konferens – i en akt utförd i det fria ordets namn. 

Också kunnat följa rasande bloggstormar om existensberättigandet av ett nytt pronomen och läsa indignerade kulturkrönikor om ängslig självcensur hos en barnboksillustratör anklagad för rasism.

Under samma vecka hade borrprovet också visat på det djupaste av mänsklighetens mörker som framträtt i en bombattack mot en av den demokratiska världens ambassader belägen i ett land där ordet inte är fritt, om dödande till följd av ett underkännande av friheten i att genom kulturen uttrycka sig fritt, om än förolämpande.

 

Kanske hade den som studerat de stora och små striderna, med stora och små konsekvenser för det fria ordet, lätt kunnat förtvivla över offer som skördas, över människornas kamp för att foga samman globala hållbara system för det fria ordets färd över världen. Kanske tänkt något om vikten av våga se gråzoner i arbetet för yttrandefrihet men också att vid tillfällen besinna oss och inte lägga alltför mycket energi på – ja sånt som bloggstormar om sådant som kanske inte leder den stora saken framåt.

 

Max Book igen: i P1-intervjun berättar han om hur han, för att skona betraktaren från mörkret i målningarna, lägger ut dukarna i skogen innan de färdigförklaras. Då kan sånt som gamla tvålbitar eller löv få fastna på dem och det blir konstnärens nåd till betraktaren – den som möter målningarna kan fokusera på detta i stället för på svärtan. Skräpet håller oss fast, det är vår livslina, menade Book.

Ja, eller strypsnara kanske, tänker jag – om man vill vända på det. För de små skräpen må vara tacksamma att fokusera på för stunden, men det stora omgivande mörkret blir tyvärr inte mindre för att vi får en stunds distraktion eller tillfällig lättnad i det att vi ägnar oss åt de mindre bataljerna. 

Jag tänker, att kanske behöver vi i stället träna oss i att se mörkret, rikta uppmärksamheten till de ställen där kampen för det fria ordet är som mest på riktigt. Hur bekvämt det än må vara att ägna sig åt smågrumset, hen-debatterna och de aningslösa barnboksillustratörerna.