När balansen rubbas mellan tyngd och lätthet
På senare tid har fina hybridformer mellan lättsam litteraturbevakning och traditionell kritik vuxit fram där litterära samtal förs med muntert allvar – men så dyker någon upp och utropar att "läsning är lyx!" och förstör den ömsesidiga respekten mellan det smala och det breda…. Om detta i veckans fredagskrönika:
……………………………………………….
När jag sätter mig för att skriva detta lägger sig en stor trötthet över mina axlar – har jag inte skrivit just denna krönika om litteraturkritikens förfall några gånger för mycket redan?
Är inte allt redan utlagt och färdigtuggat?
Bör inte större krav på ständig förnyelse kunna ställas på en kulturredaktör?
Modstulet tänker jag allt detta – men så tittar jag ut på höstlöven och påminner mig om att livet levs i cykler och att det vore en större synd att negligera det nogsamma kommenterandet av vardagens smygande föränderlighet än att förbli tyst av rädsla för att vara träigt långrandig: även om den sluttande utförslöpan behöver vi prata.
Bokmässan är ett bra tillfälle att göra just detta, en årlig hälsocheck av kritiken – och med årscyklisk regelbundenhet har också litteraturkritikens förestående död traditionsenligt utropats med lite gällare tonfall än annars om året under upptakten inför årets mässa.
I veckan sjöngs DN: kulturens svanesång i recensionerna av Åke Lundqvists nya bok om tidningens kultursideshistorik – detta just efter att gravölet sköljts ned efter beskedet om SvD-kulturens stympade resurser och död som egen tidningsdel – i krönikor, essäer och recensioner har också alla tillfällen tagits att påtala hur nära kollaps litteraturkritiken befinner sig. Det målas svart med breda penslar.
Dessvärre går det inte att avfärda svartmålandet som elitistiskt eller reaktionärt gnäll – både sett till utrymme, textomfång och bildning hos kritikerna kan en verklighet av sämre villkor och status för litteraturkritiken konstateras. Bland hot som ofta nämns finns en ökad populariseringen av kulturen, amatörkritik på nätet, ett utbrett tyckande i stället för väl underbyggd analys. Krönikespråket.
Inget av det uppräknade är nu egentligen något hot mot den seriösa litteraturkritiken, vilket den bästa av veckans analyser av situationen visar, utförd av tidningen Svensk Bokhandel, som i sitt senaste nummer har just temat ”Kritikerkris”. Här går man direkt på siffrorna och leder i bevis hur kritikens förflackning alltid börjar i ekonomi.
Kritikens allt skakigare ställning beror inte vare sig på okunnigare kritiker eller förslappade läsare utan helt enkelt på att pengarna styr. När skäliga arvoden inte kan utbetalas (i dag ligger ersättningen för en bokrecension på 44 kronor i timmen räknat på standardarvodet hos merparten av landets dagstidningar), har självklart ingen längre råd att ägna sig åt seriös kritik. Så enkelt och så svårt är läget.
Länge har det sett ut som att kritikens förfall haft förlorare i båda ändarna – den övergripande tendensen har varit att det smala blivit smalare och flyttat från dagspress till tidskrifter, medan det breda blivit bredare, uttunnat och jamsigt.
Men på senare tid tycks ändå en skör balans mellan konsumentkritiken och den traditionella kritiken ha börjat etablera sig i takt med att olika nya forum funnit sina former. Bland lyckade hybrider av seriös kritik och litterär kuriosa kan bland annat Vi Läser och Babel nämnas, forum med pålästa redaktioner i grunden där både böcker och läsare behandlas med samma muntra allvar, där det får vara översiktligt utan att det blir ytligt.
Dessa är exempel på hur en lättsam och mera författarfokuserad litteraturbevakning i sin bästa form kan fungera på samma sätt som den kontroversiella samtidskonsten gör för dagsdebatten: de mediala aspekterna är överordnade innehållet, men de drar uppmärksamhet till eldhärdarna och till de snackisar som är värda att omtalas.
Samtal om böcker i tillgänglig ton är alltså inget hot mot en traditionell kritik så länge den sistnämnda har ett erkänt existensberättigande och tillräckliga resurser för att utgöra resonansbotten för det lättsamma samtalet.
Problemet, det som skapar onödiga schismer mellan konsumentkritiken och den tunga kritiken – är de undermåliga boktidningar och tidskrifter som ibland dyker upp och rubbar balansen, de som gör det enkelt att orättvist avfärda hela det lättsammare litteratursamtalet som trams. Där målgruppstänkande och livsstil går först och där litteratur behandlas som i första hand en produkt att positionera sig med som stilmarkör.
I går landade den senaste av sådana på mitt bord, Books & Dreams, Carina Nunstedts nya boktidning där heta författare i tiden frontar omslaget. Det handlar i tidningen om författares favoritplatser, ett hemma-hos- reportage hos ”bohemsköna” Emma Hamberg, om att träna som en stjärna och om kittlande självbiografier.
Kortrecensionerna ger ungefär den information man får av att läsa en ljum baksidestext, varken mer eller mindre – och det hela kunde vara rätt oförargligt om det inte var för det provocerande utropet i chefredaktör Nunstedts ledarkrönika: läsa är lyx!
Jaha, tänker jag surt – hur är det med folkbiblioteken? Bildning? Demokrati? Är det också lyx?
Tröttheten igen, när jag måste plocka fram den där förutsägbara magsura hållningen, när jag inser att jag kommer att behöva skriva samma krönika om kritikens förfall i september 2013.
Att jag kommer att behöva fortsätta masa mig upp på barrikaderna till försvar för det långsamma allvaret, för tyngden och för hållningen att litteraturen är större och viktigare än ”sköna läsupplevelser”.
Senaste kommentarerna