Efter förra året är det mindre sannolikt att 2012 års Nobelpris i litteratur går till en brett läst och redan vida omfamnad författare – uppvisar Akademien sin sedvanliga känsla för dynamik och effekter kan vi efter folkfavoriten Tranströmer i dag snarare vänta oss ett tillkännagivande av ett smalt och okänt författarskap, eventuellt något ganska ungt. Både för att återupprätta prisets litterära legitimitet och objektivitet och för att kunna överraska världen med ett udda men tungt namn.

I litteraturens villkor ingår att ständigt behöva slåss för sin existens och vida spridning, men sällan har det känts så angeläget som hösten 2012, när yttrandefriheten står under hård press, att få till stånd en gigantisk uppslutning kring den fria litteraturen och ordets makt – därför vore det fint om Akademien valt en författare som har potential att både bli läst och kan övertyga om litteraturens kraft.

Det finns en del namn som florerat i förhandssnacket (även om det ju aldrig, bortsett från i fallet Tomas Tranströmer, blir någon av förhandsfavoriterna) som jag gärna ser utropas om några timmar: Alice Munro för hennes synliggörande av de vardagsnära ögonblick som är själva livet, Margaret Atwood för sin konsekventa säregna sagoklang,  Haruki Murakami för sitt högoktaniga språk. Eller varför inte den Joyce Carol Oates som etablissemanget genom åren haft sådan beröringsskräck inför, nu när vurmen för Knausgård visat att det är fullt acceptabelt att bygga litterär kvalitet genom kvantitet?

Men att droppa namn ur den vida och omöjliga urvalsgrupp som ställer upp sig inför varje års korande blir rätt poänglöst – jag nöjer mig gärna med att önska mig ett författarskap med lika hög kvalitet som snittet på de senaste tio årens namn och ser fram emot den chans att återupptäcka eller nyupptäcka stor litteratur som kommer med Nobelprisuppmärksamhet.