Mo Yan prickar in många av de punkter jag önskade med årets pristagare; en författare som målar episkt och brett och som med språk med rötter i en muntligt rik tradition tecknar ett författarskap som har potential att nå ut globalt och som dessutom bär möjligheter att verka i yttrandefrihetens tjänst genom att skriva inifrån en sluten regim. 

Mo Yans grad av delaktighet av denna inre regim – medlem av kommunistpartiet som han ännu är – är något som kommer att debatteras framöver, men som förhoppningsvis kan leda till intressanta diskussioner kring hur aktivt politisk en konstnär eller författare behöver vara i person för att ändå kunna nå politisk effekt genom sitt skapande. (Kan till exempel Mo Yan med ett poetisk inifrånskildrande förenas med Ai Weiweis politiska konst som slår mot den Kinesiska regimen utifrån till en gemensam kraft för ökad öppenhet? En tanke som inspirerar, inte sant?). 

 

Men nu tar Akademien ju inte hänsyn till politik i sina bedömningar, som väl och riktigt är, utan ser enbart till det litterära. Och på samma vis borde vi inför Nobelförfattare se till verket och hålla tillbaka det slappa kategoriserandet utifrån personliga egenskaper av det slag som genast drog igång när Mo Yan trycktes ner i jordig folklig mylla i beskrivningarna av hans författargärning. Det finns alltid anledning att resa lite ragg när litterära egenskaper fjättras vid ett författarskap utifrån idéer om socioekonomisk och geografisk härkomst – och särskilt inför öst-västlig överbryggning bör vi nog rensa filtren fria från förutfattade meningar om denne folkets man i Kina. 

Nu hoppas jag att Tranan snabbt får fram nya upplagor av Mo Yans böcker så att vi snart kan låta de betydelsefulla diskussionerna ta vid, om själva den prisade litteraturen.