Efter all sedvanlig tyngd och träta som traditionellt präglar efterspelen av Nobelpristillkännagivande känns Augustnomineringarna i regel uppfriskande. Och i år så mer än vanligt – efter stora ovärdiga jävsgräl i Akademien och under en politisk diskussion kring Mo Yan som kommer att behöva sin tid för att passera nödvändiga hållplatser, kom årets Augustnomineringar i går som en skön påminnelse om att a) tävlingar i litteratur också kan vara sådana där faktiskt litteraturen står i centrum och b) att det ibland är fint att klara av jurybekymmer innan själva korandet. Att Jonas Hassen Khemiris nya och utan tvekan Augustvärdige Jag ringer mina bröder, till följd av en förlagsmiss inte kan komma ifråga, var en besvikelse vi fick helgen på oss att smälta och när årets nomineringar presenterades stod det klart att startfältet även utan en av förhandsfavoriterna såg mer än lovande ut – i samtliga klasser.
Storförlagens totaldominans är förstås lika deprimerande som andra år, det saknas verkligen inte goda kandidater utanför Norstedt- och Bonnier-sfärerna heller i år, men det kriget får vi föra med annan taktik.
Mest rubrikvänligt bland författarnamn var förstås Zlatan – ingen vinnare i sin klass, men en god kandidat tillsammans med Lagercrantz och värd sina utmärkelser i egenskap av läsfrämjare hos den svåra gruppen unga män och som sådan dessutom fin som illustration för hur Augustvinnarna (mer än Nobelvinnarna och kanske småförlagens smalare utgivning) är läsarnas pris då de nominerade böckerna i högre grad än tidigare nämnda i regel blir väl spridda och lästa.
Därför är det särskilt roligt att notera är hur juryn i den skönlitterära klassen valt författare som tagit både orädda och litterärt starka grepp på de mest angelägna av samhällsfrågor av i dag; klassperspektiv och främlingskap är återkommande teman.
Ovanligt hög språklig höjd förenar också de nominerade – själv har jag fascinerats av de tre böcker jag läst i den skönlitterära klassen för författarnas; Eija Hetekivi Olssons, Cilla Naumanns och Göran Rosenbergs – sällsynta förmåga att låta orden och berätterna bära varandras raseri, förtvivlan och vemod.
Vid ett författarbesök i Umeå i våras inskärpte Göran Rosenberg också den sympatiska hållning som så många författare idealiserar men samtidigt har så svårt att praktisera i en kändissuktande verklighet, när han avböjde intervju – boken talar för sig själv, menade han. Gott så, nu må vi läsa och begrunda och invänta juryns val 26 november.
Senaste kommentarerna