Ni vet, den sorten som river runt djupt inuti, man vet att man står inför en avgrund och behöver veta; hur djup är den egentligen? 

Liksom driven av ett inre tvång har jag i veckan åter läst Birger Thuressons bok De glömda kvinnornas röst, om Mukweges arbete, plågat mig genom skildringar av ett fullständigt ofattbart våld; om Kongos hundratusentals våldtagna kvinnor, om sönderskjutna, brända, sönderskurna underliv, om våldtäkter inför torterade familjemedlemmar, våld så grovt att ondskan är svår att ta in.

Varför tvingar jag mig genom den ohyggliga läsningen? 

Jo, kanske för att fasan när man ställs inför den djupaste omänskligheten väcker den egna överlevnadsinstinkten, behovet av överblick. Man läser för att nå fram till botten, för att man inbillar sig att man med nollpunkten i sikte kan uppnå en relativ trygghet.

 

Våldtäkten, både i nyhetsrapporteringen liksom fiktiva i litteraturen, placerar sig för mig som ett plågsamt tema i särklass när det kommer till tung läsning, trots ett fasansfullt innehåll alltid förknippat med det där feberaktiga tvånget att ändå ta mig till punkten, dit där det inte blir värre. 

Ifråga om fiktivt sexualiserat våld delar jag en läsupplevelse med Katarina Gregersdotter, Umeåforskare och tillsammans med Berit Åström och Tanya Horeck redaktörer och författare till en ny antologi om våldtäkter i samtida skandinavisk och engelskspråkig deckarlitteratur, där Lisbeth Salander i Stieg Larssons Millenniumtrilogi används som huvudexempel. I en intervju i somras om arbetet med boken berättade hon hur hon under 90-talet chockskadades av Bret Easton Ellis American Psycho och hur vi sedan dess normaliserats till betydligt värre grad av våldsskildringar i litteraturen. 

 

Det extrema pornografiska våldet och våldspornografin i America Psycho prickar in en läschock under även min tonårstid – skräckfascinationen inför boken gällde till lika delar det faktiska innehållet som det faktum att någon tänkt ut detta vidriga. Tankekedjan, länkad från det faktum att det på varje människa som är kapabel att sitta och tänka ut så grova sadistiska våldtäkter går någon procent som också kommer att vara kapabel att utföra dem, lade sig kall och tung runt min tonårsnacke.

Föga såg jag då samhällskritiken bakom våldtäktsskildringarna – vilken ju fanns där liksom den finns i den samtida litteraturens våldtäktsskildringar och som till skillnad från förtvivlade dokumentära berättelser om sexualiserat våld mot kvinnor ger det utrymme för analys våldtäkten så desperat behöver; som författarna skriver i boken, hur vi ser på våldtäkt i 2000-talet går att koppla direkt till de populärkulturella och litterära skildringarna. Så väcker till exempel Lisbeth Salander frågor om relationen offer/förövare och om huruvida våldtäkt är kollektivets eller individens sak att lösa, liksom sätter ljus på känslomässiga reaktioner på fiktionens bilder. 

 

Vi behöver alltså, menar författarna till antologin klokt, litteraturen både som spegel och förhandlingsyta och jag tänker att det är fint så, att där verklighetens våldtäktskildringar river sönder kan litteraturen, även den smärtsamma, läka. 

Här någonstans siktar jag en botten av vidrigheterna, i ett läkande samtal kring våldet mot kvinnor. Det går att ta mark, men inte alltid på de ondaste punkterna. Vilket är en befriande insikt, för alternativet – tystnad kring våldtäkten – är ingen valbar möjlighet i en värld där alla kvinnor behöver förhålla sig till våldtäkt som ett potentiellt hot.

 

I krigszoner är utförda våldtäkter ett vapen, i den fria världen används våldtäkt som idé och hot för att disciplinera ett kön. I måndags skrev Katrin Kielos en uppmärksammad ledare i Aftonbladet där hon redogjorde för det alla kvinnor som uttrycker sig i kolumnist- eller krönikeform någon gång får känna på, att en kvinna som talar är en kvinna som utsätter sig för verbala sexuella kränkningar.

Själv har jag varit skonad från grövre tillmälen, men noterar hur avgrunden kyler och tonen genast blir sexistisk när hårdare ämnen förs på tal. 

Det finns enligt kontraktet vissa saker en kvinna inte bör säga offentligt på samma sätt som det finns platser i Umeå som Hagamannen fortfarande märker ut. Alltid ska våldtäkten finnas som en skugga, som en begränsande faktor.  

Så ser ordningen ut, följer samma gång som importtraditionen trick-or-treat. När faran knackar på din dörr och frågar: bus eller godis – lyder kvinnans kontrakt att alltid leverera godis. Om inte, är huset fritt fram att skända inför grannskapet.

 

……………………………………………………………….

 

Läs Birger Thuressons bok om Denis Mukwege "De glömda kvinnornas röst" i sin helhet här:

 

Ett utdrag ur nya antologin Rape in Stieg Larsson´s Millennium Trilogy and Beyond, red Berit Åström, Katarina Gregersdotter och Tanya Horeck, utgiven på Palgrave Macmillan, finns här: