Under den 46:e veckan, i det tolfte året på det andra millenniet i vår tideräkning delas i kulturstaden 6,1 miljoner kronor ut till tre projekt med 2014-märke: Västerbottens museum får 47 procent av den ansökta summan, Bildmuseet tilldelas 58 procent av önskat belopp till sina två projekt. Sammanlagt 10 pressmeddelanden om detta landar i mina två mejlboxar, 100 procent av dessa med 100 procent positiva ord om besluten. Noll procent av pressmeddelandena tar upp frågan om i vilken ände det måste skäras i projekten om finansiärer av de saknade procenten i budgetarna uteblir. 

I staden som har 1782 soltimmar per år är det sent i den tredje årstiden i det tredje millenniet, men om 591840 minuter påbörjas året som har åtta årstider och vars takt slås an av 160 kulturprojekt som seglar ut – och då skall soltimmarna vara många och den procentuella tillväxten dundrande.

 

Ska jag lägga av? Blir nog svårt tyvärr – siffror och räknande går just nu inte att undvika. Kulturen vars riktiga värde förblir omätbart i reda pengar, blir i tider av upptrappning inför ett kulturhuvudstadsår oundvikligen en fråga om sifferexercis, om hårda saker. 

 

Så ser den oundvikliga dramaturgin ut i 2014-arbetet, liksom i alla större kulturprojekt. Det börjar med en vision, på detta följer marknära praktiskt arbete som i bästa fall bevarar en kärna oskadd fram till mål. Kulturhuvudstadsarbetet knyts till denna obönhörliga ordning, när visionerna från ansökan går in i ekonomi och praktisk planering, lämnas idédiskussionen tillfälligt för andra mera dagsangelägna delmoment – det tillhör i någon mån arbetsordningen, jobbet blir tungrott om de stora frågorna om kulturbegrepp och kultursyn ska läggas upp på bordet i varje hands-on-beslut. Vilket inte är ett problem så länge det finns konsensus kring vilken typ av kultur vi menar när vi pratar kultur. 

 

Hur ser läget ut i det avseendet då? Ja, när jag läser de till 100 procent positiva pressutskick som når mig från 2014-kansliet ser jag mycket som är alldeles fantastiskt lovande. Till exempel om kultur som hälsobringare, om kultur som brobyggare och som attraktionskraft, som motor för utveckling. Det är en teknisk och hårt glänsande vokabulär som används och visst!, vill man utbrista, låt tågen forsa fram och bussarna rulla över hela Norrland med publikhorder och arbetskraft, låt kulturen för all del utgöra attraktionskraft för inflyttning, låt marknadsmässiga innovationer skapas i gränslandet mellan teknik och humaniora.

Men den kultur som inte klär sig i stora glänsande ord då? Den kultur som inte ställer sig i tjänst för vare sig hälsa, tillväxt eller upplevelseindustri? Hur får den plats i rådande konsensus för tillfället? Tja, oklart skulle jag säga, den är av ett tystare slag – men jag tror det vore fint om vi skänkte den en tanke när vi hämtar andan mellan jubelutropen över allt det andra stora som byggs och planeras. 

Inte som i att ställa saker mot varandra, bara komma ihåg att kultur också behöver verka i egen rätt. För när synen på kultur som ständigt stående i någon annans, något annats tjänst, blir dominerande – då riskerar vi en värdeminskning i demokrati som ingen samhällsplanerare skulle våga göra en beräkningskalkyl på.

 

Vid kommande midnatt återstår 35 424 000 sekunder till kulturårets start, två är de skarpt huggna poler som i debattsofforna strider om korvar och kommers i en ny kulturpolitisk verklighet, miljoner är dem som skulle vara vinnare om den smala och icke vinstinriktade kulturen kunde nå självklar fredad plats intill – inte ställd emot – den kultur som gillar att tjäna pengar och andra syften än sig själv.