Tänkt som en gåva för att lindra julstressen från en person i en äldre generation, fick jag den mig till skänks häromdagen, anekdoten om utmattningen som vann över Guds och grannfruars hårda blickar och fick Gerda att fatta det drastiska beslutet; nä, det blir inget av fönsterputsning, tvätt av samtligt sänglinne eller boning av golv i år. 

Knäande under julplikternas tyngd ställde hon in rubbet – och den tröstande sensmoralen i detta: Det blev jul ändå! 

(Visst, det fanns ett pris – det gör det alltid och i Gerdas fall var det sonen som betalade, förtvivlad över den uteblivna julkänslan som var så starkt förknippad med storstädningen. Men den lilla tråkigheten motsäger inte kontentan av berättelsen, anledningen till att den förädlats till släktanekdot; Det blev jul ändå!)

 

Jag vet, man kan förundras över hur denna lilla berättelse i all sin banalitet överlevt till myt ner genom generationerna, men å andra sidan; att den innehaft sprängkraft nog för att föras vidare visar hur provocerande Gerdas akt av motstånd faktiskt tedde sig. 

Nu var väl den inställda städningen ingen aktiv motståndshandling utan faktiskt bara resultatet av total vintertrötthet, men så pass tung och symbolladdad, att den ändå blev politisk. 

En inställd julstädning i en vintervit och av laestadianismen hårt tuktad by, där varje matta som hängs ut för vädring blir en offentlig handling, kan nog inte betraktas som något mindre än ett socialt högriskprojekt. 

Lägg till det dåtidens hela kontext; inga glatt hojtande livsstilsmagasin att gripa efter som ropar Dammråttor är okej!, inga kyrkopredikningar med sekulära präster som säger saker som att ”julens stjärna lyser lika klart genom skitiga fönster” – och det går lätt att se hur Gerdas mod var rakt av stort och imponerande.

 

I dag är städning kanske inte det som får nerver att svikta hos kvinnor eller män inför julen, men de stressigt flackande blickar ni ser runt omkring er anger att vi är många som känner olust inför att stiga på det vulgära kryssningsfartyg av rätt unkna värderingar och beteenden som kallas jul och som nalkas bling-blingande vid horisonten. 

Behöver vi äntra fartyget? Vilka skäl ska vi anföra för att slippa? Hur bjuder vi i dag motstånd mot julen, när avkall på städning inte längre duger som politisk markör? 

Ja, det finns en del att välja på – framför allt för den som vill attackera könsrollsstereotyper – här är det bara att plocka valfri klapp ur tomtens säck, promenera in på vilken underklädesavdelning som helst i porrig jul- och nyårsskrud eller studera arbetsfördelningen i ett genomsnittligt hem mellan första advent och trettondag för att möjligheterna till politiska markeringar ska rada upp sig.

 

Men det kraftfullaste och troligen mest provokativa vi kan göra för att agera motvalls är förstås att inte konsumera. Vi är många som rabblar detta som ett mantra i jultid, det ska hållas nere, mindre i år – men vi vet ändå, vi kommer också att sitta där på julafton med överkonsumtionens lätta illamående i magtrakten, bland julklappspappren… För så formar vi med självklarhet våra liv i rådande politisk och ekonomisk ordning, vår existens befästs genom konsumtion och köp av varor – och när vi vill vårda oss själva och våra relationer, vilket alla säger åt oss att göra i jultid, ja då köper vi mer, lydiga som vi är – och jo, även noga utvalda delikatesser snarare än lågpriskedjornas färdiggröt är varor, och jo tyvärr, även resan bort från julen till varma länder räknas som konsumtion. 

Jag vet, man sväljer en liten gäspning över surmagade krönikor om konsumism i jultid, men lyssna; för det är just nu, när längtan efter något mer är större än vad klapparna tycks kunna mätta, och just för att det är så lätt att gäspa åt pekpinnetonen som vi behöver påminnas om dess berättigande – för att vi är större än varor och tjänster och behöver höra det. 

Nina Björk, konsumtionskritikens mest briljanta härförare och lysande att ta vid handen i jultid, sade det bäst i nya boken ”Lyckliga i alla sina dagar – om pengars och människors värde”: "Lika påbjudna som de individuella drömmarna är i vår kultur, lika avvisade är de kollektiva utopierna. Jag får drömma om rosa solglasögon och egentid i badet, men när jag drömmer om ett annat sätt att strukturera tiden och livet då blir jag en pekpinne."

 

Och när vi håller hårt i klappar och det egna fria valet – då missar vi hur den stora pekpinnen är den om tillväxt och konsumtion, den som är så integrerad i vårt system att vi inte märker den, den som riktar människans ständigt missnöjda blick på sig själv och upplöser utopin, drömmen om något annat. 

Jag tror att denna dröm, om närande mellanmänskliga relationer, kanske är den viktigaste vi kan vårda just nu; ur den drömmen finns kraft inte bara för individen utan för en annan ordning av annat än marknadslösningar på politiska problem. 

 

När Gerda sket i att städa må hon ha traumatiserat sitt barn, kanske också dragit ett permanent stigma över sin familj, men hon gjorde det viktigaste en enskild människa kan göra för att föra mänskligheten närmare utopin – bröt sig loss och ställde sig i kontrast mot systemet, lät en destruktiv norm framträda med sig själv som insats. 

För sådant mod – om än sprunget ur desperation – bör vi resa små monument i vardagen.