När melodifestivalen i morgon åter tänder sin eld flammar den upp som en unik företeelse i en värld av uppbrutna tablåer och splittrad mediepublik. Åtminstone är det så tävlingen hanteras brett i medierna – under några månader får vi uppleva ett kollektivt, krampaktigt försök att återskapa en tid då ett enskilt tv-program kunde famna en hel befolkning.
Och tja, när melodifestivalen kavlas ut i varje hörna av offentligheten kan väl en viss sorts gemenskaphetskänsla anas. Familjen samlad för att via varsin platta/skärm/telefon, antingen heja/slötitta/hata/twittra ironiskt.
Skulle man ändå inte finna sig bekväm i denna lite artificiella gemenskap eller värmas nog vid schlagerns härd, kan man göra en 180-graders sväng och plocka upp den norrländska tidskriften Provins.
Som kulturyttring placerar den sig på alla punkter så långt ifrån melodifestivalen det går att komma och bjuder tröst och motstånd för den som modstulet halkar runt i den mångfärgade konfettin.
Folkligheten har tidskriften dock gemensamt med schlagern. Provins serverar den bara lite annorlunda, med en intelligent underskruv som gör den tuggig och oemotståndlig. Som i senaste numret, där skribenterna utför osande, skarpt politiska, brutalt humoristiska och klingande poetiska tolkningar av temat plats, bara ett av många exempel på hur även breda teman får djup när rätt ansats anläggs.
Där schlagern har sitt maraton under vårvintern utkommer Provins med fyra både livsbejakande och truligt skorrande trumpetstötar till nummer, jämt fördelade över året och har under de senaste åren under Erik Jonssons redaktörskap varit alltmer fröjdefulla att läsa. Roligt har det varit att följa tidskriftens kurva uppåt, inte minst för att Provins just nu framstår som ett så aktuellt mätredskap för den norrländska litteraturens riktning framåt och därmed lovar gott för ett framtida frodigt norrländskt litteraturliv.
Så varför är det då med så dubbla känslor jag läser hur en av mediesveriges tunga litterära röster, Annina Rabe, skriver upp Provins och Umeås litterära scen i en hyllande krönika i Svenska Dagbladet (22/1)? Det är i Umeå det händer, skriver Rabe här, efter att ha läst Provins och konstaterat att Norrland just nu spöar 08-orna när det kommer till litteratur.
Varför lägger sig en odefinierad oro i vägen för jublet över det alltid efterlängtade synliggörandet och erkännandet av Norrlands kulturliv?
Jag är inte helt klar med analysen, men jag tror att den delvis har att göra med krigsretoriken – den skapade konflikt som alltid anläggs i frågan. Att Norrlands kvaliteter inte kan nämnas i egen rätt utan behöver utgå från och vägas mot storstadens – och konsekvensen av detta, att den som kan utropas till segrare också pekas ut som potentiell förlorare.
Jag tror också att skuggan i hyllningen kastas av den ovisshet om vartåt den nya norrlandsdebatten ska ta vägen – den som under hösten och vintern tagit form utifrån PO Tidholms bok Norrland och som startat ett uppenbart efterlängtat samtal om – ja, vad är det som egentligen plockas upp? Är det norrlandsfrågan? Eller är det en mycket mera generell glesbygdsdebatt?
Är det rädslan för att bli detta ”generella” som smyger in en liten skepsis hos mig när stockholmsmedierna riktar ljuset norrut – medvetenheten om hur risken alltid finns att Norrland i ett nationellt perspektiv blir en periferi vilken som helst när Stockholm blickar ut för kraftmätning bortom knuten eller vill prata landsbygdsfrågor?
Kanske är jag paranoid, kanske borde jag vara mer – ja, sydsvenskt kaxig. Men hållningen är svårfångad. Kanske kan det härledas till en norrländsk erfarenhetsgrund, ett ryggmärgsbetingat motstånd som påbjuder misstänksamhet mot allt som liknar rörelser i riktning mot att exploateras, stereotypiseras – spädas ut. Bli en medioker schlager som visst var ganska bra, men som ingen längre kan komma ihåg melodin på.
Senaste kommentarerna