Med ett innehåll som långt fram i processen förblivit tämligen diffust har det varit svårt att ringa in någon konkret konflikt, men medan projektet tagit form har jag väntat på en tydlig markering där det kvinnohistoriska museet officiellt frikopplas från politiken – den brytpunkt som under arbetets gång blivit alltmer nödvändig för projektets fortsatta trovärdighet. 

Men i stället för ett tillbakadragande har politikernärvaron snarare förstärkts i Tamara Spirics fortsatt tunga röst i uppbyggnad och lansering, där Spiric i presentationer inför media obekymrat frontat projektet. 

Konflikten har dock låtit anas, senast i samband med invigningsutställningen Helt sjukt! på Stadsbiblioteket, där Spiric i inbjudningsprogrammet stod som huvudtalare. Dagen innan öppnandet ställde VK:s Karin Bernspång i samband med en intervju frågan om det rimliga i att en politiker inviger ett museum – en fråga som möjligen kan ha medfört att invigningsceremonin dagen därpå styrdes om till att hållas utan politisk närvaro. 

Att den bekymmersamma gråzonen var ett problem även för projektledaren förstår vi nu.

 

Det nya kulturpolitiska landskap som växer fram bär med sig större politiska utmaningar än tidigare. Regionaliseringen decentraliserar politiken, samtidigt blir kulturen alltmer integrerad med kommersiella aktörer genom en ökande kultursponsring och företagssamarbeten. 

De lokala politikerna kommer närmare de kulturpolitiska besluten men har i stället allt fler lokala intressen att väga in – kraven på absolut lyhördhet och respekt för politikens och kulturens gränser är större än någonsin. Det handlar ytterst om vilka strukturer vi vill bygga in i den framtida offentliga kulturen och att behålla klarsyn även när tillväxtmotorerna rusar och när det gäller att muta in områden i ett växande kulturliv.

 

En klok politiker inser att det politiska uppdraget innebär att i vissa lägen tvingas släppa ifrån sig även hjärteprojekten. Med höstens tejp-skandal kring Lev-tunneln i mycket färskt minne är det beklämmande att återigen konstatera bristande insikt hos en av våra tyngsta politiker för det armslängds avstånd som borde vara den överordnade ledstjärnan i varje kulturprojekt. 

Särskilt allvarligt är det att den politiska styrningen gällt ett projekt som i så hög grad baseras på immateriellt innehåll – själva rädslan för den misstanke allmänheten kunnat få om att en ny verksamhet byggs upp kring en partipolitisk linje, borde vara tillräcklig för att en politiker ska förstå att ta ett stort och tydligt kliv bakåt.

Nu blev det i stället projektledaren Charlotta Gustafsson som tog klivet bakåt – en viktig, stark och modig markering. 

Lugnande är att den övriga politiska uppslutningen är stark kring hennes skäl för avsked, oavsett om dem som applåderar beslutet gör det i stöd för den fria kulturen eller i strid mot Vänsterpartiet och Tamara Spiric. 

 

Frågan om huruvida en ny ordförande i styrgruppen kan förändra läget för museets framtid är öppen och jag är inte säker på att det är en förlust för Umeå om det kvinnohistoriska museet inte blir av. Även om den ekonomiska förlusten i redan investerade pengar givetvis inte ska tas lätt på – det är skattebetalarna som betalar prislappen för politiskt sjabblande och den förlusten går att räkna både i kronor och förtroendekapital för politiken och kulturen. 

Skulle planerna på det kvinnohistoriska museet läggas ned är det däremot viktigt att hålla i minne vilka skälen var; en politiskt ohållbar struktur, inte det faktum att jämställdhetsfrågan och vikten av att lyfta kvinnors historia inte skulle vara i skriande behov av att belysas.

 

Det lilla vi fått skymta av det tänkta innehållet har varit lovande och med lokaler ännu inte tagna i bruk och med ett idébaserat programinnehåll i uppbyggnad borde stora möjligheter finnas att låta denna kraft och dessa resurser få flöda in i redan befintliga kommunala verksamheter. En förlust på kort sikt för politiken, men kanske en vinst för den fria kulturen och för kvinnofrågan på lång sikt