Desto viktigare då, att lystra till de röster som ändå häver sig upp i larmet och påtalar konstruktionstekniska problem. 

 

Projektledaren Charlotta Gustafssons avhopp från det kvinnohistoriska museet för en tid sedan var en sådan akt, som lät påvisa politisk klåfingrighet och dålig insikt om nödvändig gränsdragning. Förra veckan följdes det upp av Inge-Bert Täljedal, som i en intervju med VK sedan hans avhopp från det socialdemokratiska partiet blivit känt, påtalade att demokratiaspekten försummas i kommunen i frågor som rör förändringar av stadskärnan. 

En tung kritik, men inte ny och dessutom med bred förankring i det informella samtalet, där en bild tecknas av en kommun med starka politiker som inte drar sig för att hoppa över någon skarv då och då i beslutsprocesserna. 

I den kommunala vardagslunken omnämns sällan denna osagda sanning, men när plötslig turbulens uppstår kring enskilda ärenden och frågor, blottas ofta just denna politiska kultur och struktur. 

 

Tina Lindstens (M) avhopp från det kvinnohistoriska museets styrgrupp fogar också in sig i detta pussel – men mer än att vara ett direkt uttryck för en ny kritik eller avslöja några hittills okända missförhållanden, är avhoppet ännu en bekräftelse på hur extremt olyckligt det blir när kulturen fogas in i ett partipolitiskt sammanhang med alla de konflikter som svallar in från andra håll – där varje rörelse går att analysera utifrån andra politiska bevekelsegrunder än dem som rör just sakfrågan; det kvinnohistoriska museets framtid. 

 

Det praktiska arbetet med museet har under en tid hållits i pausläge och på måndag diskuteras dess framtid i kommunfullmäktige. Jag skulle vilja kunna skriva att det enda som ter sig möjligt för att det kvinnohistoriska museet ska kunna etableras med full legitimitet och trovärdighet är att en ny och duktig verksamhetschef snarast tillsätts, med egen budget och fullständigt frikopplad från politiken. Men tyvärr tror jag inte på det. 

Inte för att projektets ärende inte är viktigt; att bereda plats för kvinnors erfarenheter, historia och röst i offentligheten, utan för att den verksamhet som byggs på en grund av politisk handskakning bakom stängda dörrar och som under sin uppbyggnadsfas fläckats av exempel på politiskt dåligt omdöme blir en verksamhet som aldrig kommer att kunna stå fri från att drabbas av tjuvnyp i politisk trätor – i frågor på avstånd i andra, tredje led från själva det kvinnohistoriska museet.

 

Om Umeå vill vara en kulturkommun blir det viktigt att i framtiden arbeta aktivt på kulturprojektens frikoppling från politiken, att stärka tjänstemannakåren och låta kulturen slippa tjäna som arena för reella eller misstänkta partipolitiska bataljer.

I en tid av ekonomisering och instrumentalisering har kulturen det tillräckligt tufft ändå när det gäller att ställa sig i tjänst för andra syften än sig själv.