Jag läser den tillsammans med en person i min närhet ur målgruppen och vi ­förtjusas av insmugna ledtrådar hit och dit i berättelsen och ett person-

galleri med karaktärer från både världshistorien och ­Holes tidigare böcker – se där, ­frimärksmannen, Pablo Picasso – och Elvis! En sjö i en skir lövskog blir en portal mot himlen dit Anna och pappan förstås simmar i sökandet efter mamman. Sitting 

Bull och Mahatma Gandhi skymtar förbi – men det är något med pappan …

Påminner inte han om … Jo, visst är det författaren själv! En snabb bildgoogling i telefonen bekräftar – helt klart är det ingen mindre än sig själv Stian Hole ritat in i berättelsen. 

Plötsligt drabbad av samtidens personfixerade virus och med författarlandsmannen Karl-Ove Knausgårds självbiografiska spöke i rummet förbyts läsestunden till ett projekt i att knäcka gåtan som lagts ut, ­oemotståndlig, för oss – hur tolka författarens bildlikhet med pappan? Är Anna, mamman och döden på riktigt?

Du kan väl söka på det i din telefon, föreslår mitt unga ­sällskap – men även denna normalt sett trogna kunskapsbank går bet, sökningar på ”Stian Hole + hustru + själv-biografisk” ger inga träffar.

 

Efteråt känner jag mig smutsig och skäms över att ha avbrutit bilderboksmagin med något så själlöst, hur lågt får man sjunka i ett barns sällskap egentligen? 

Varför behövde jag öppna dörren mot författarfixering och personkult? Är det inte varje människas plikt i en tid av exploderande utrymmen för jag-skapande och krympan-

de intresse för strikt litterära uttryck, att bjuda motstånd mot impulsen att fästa dikt vid privatperson. Att låta skönlitteraturen få vara ogoogle-

bar och inte ett projekt att ­dechiffrera.

 

Frågan handlar om mer än snaskighet och osunt intresse för författarskap på bekostnad av litteraturen, den tangerar mörkare fält som beträds i ett samhälle där verklighetens och fiktionen berättelser kolliderar allt hårdare mot varandra. Tendensen märks på många sätt, i allt från reklam till nyhetsförmedling – i allt vi förmedlar skapar vi Berättelser och omvänt; vägrar acceptera fiktionen som fiktion. 

Att fiktion och samtidshändelser korsar varandras spår är förstås inget nytt, så har gjorts i alla tider och människans strävan efter medel att fiktionalisera i syfte att effektiv kommunicera och bearbeta världen är i grunden en god kraft. 

Skillnaden i dag mot förr är de snabba publiceringsmöjligheterna och de många publiceringskanaler som i dag erbjuds, vilket hänger samman med den ökade informationsflod som i sin tur påbjuder tillspetsning och höjt tonläge. 

 

I dag skriver varje människa berättelsen om sig i realtid på Facebook och i nyhetsrapporteringen lånas actionfilmernas dramaturgi och språk. 

Makten över berättelsen är en demokratisk revolution, men med många som skriker högt i det offentliga rummet ankommer det på samhället att också söka upp och närläsa de marginaliserade berättelserna, innan röster blir till vrål. 

Ett ansvar faller också på oss alla, att hålla huvudet kallt och söka bakom krafter som utifrån skilda agendor strävar mot fiktionalisering av verkligheten.

 

De upplopp som i dag rasar i socialt utsatta områden runt om i landet är svaret på ett samhälle som inte förmått lyssna i tid. När våldsromantiska bilder av brinnande bilar sprids som den stora berättelsen om politiskt motstånd snarare än som den politiska förtvivlan de stammar från, måste det vara samhällets och politikens akuta uppgift att omedelbart visa fram de konstruktiva berättargreppen och upplåta plats på arenor där verkligt inflytande och verklig förändring kan äga rum.