Ett bra mått på sin egen stressnivå, sa en klok person i min närhet, är huruvida man klarar av att läsa poesi eller ej. Jag delar denna erfarenhet: glider dikten iväg utan att ta mark beror det ofta på den teflonbeläggning som vardagen anlägger över själen och som stöter bort (både den goda och den dåliga) lyriken.
Tid och utrymme stort nog för de prövande utsträckta tankarna krävs för att poesin ska få fäste – sådant som i hög grad tillhör det välmående samhällsskiktets privilegier, förbehållet dem med trygga anställningar, betalda semestrar och så vidare. Samtidigt är poesin i sig själv ett litet motstånd mot rådande ordning, hur den går emot all kommersiell logik, kräver tid och möda, men utan att ge garantier om utdelning – hur den försätter människan i ett icke produktivt, icke kommunikativt tillstånd.
Häri ligger poesins paradox och mening – som bäst behövd är den, där oddsen för dess genomslag och bestående överlevnad är som sämst.
Men som en del i ett markerövrande kan vi börja med att ta sommarens uppbrutna tillvaro och friare tid i bruk för poesin. Släppa ambitionerna om romaner att beta av, omdisponera de vanliga proportionerna mellan läsning och reflektion och i stället för långplöjning häva i oss litteraturen i diktens koncentrat, lägga små skärvor på plats att glimra eller skava under cykelturer och gräsklippning.
Lek med skärvor heter just en oumbärlig poesisamling i sommar, Norsjöförfattaren Britt-Marie Eklunds i dag sällsynta bok från 1955, som nu utkommer i nytryck på Luleåförlaget Black Island Books med stöd från Region Västerbotten. Med tillägg av material hittills inte publicerat i bokform och belysande för- och efterord (Peo Rask samt Erik Jonsson), är denna utgivning en nåd till den svenska lyriken och en självklar bit på plats i vår norrländska kanon.
Tidigare har jag via författarbiografin imponerats av hur bärande Eklunds insatser i all tysthet varit för den norrländska litteraturen. En sorgblandad vrede har jag känt, inför den lågpyrande dramatik som omgärdar författaroffret hon gjorde – hur hon trots litterär briljans blev kvar på gården, tvingades stänga poesins lufthål med vardaglig torftighet.
Men författarbiografi åt sidan, det märkvärdiga i Britt-Marie Eklunds gärning är inte dikt skriven ”trots att” – utan själva dikterna, deras absoluta närhet till livet, språkets lätthet och originalitet, hur hon i det statiska söker en rörelse, hur hon placerar sig i oron och vågar stanna.
Detta är gripande diktning och jag tror inte att det just nu finns någon poesisamling som samlar så mycket kongenialitet som Lek med skärvor. Här finner vi dikt som håller fast just det tillstånd av torftig vardag som skulle bli orsaken till dess upphörande, dikt att bruka ett halvt sekel efter dess tillkomst för en samtid, som utan att själv förstå det desperat behöver vidga vardagen till att rymma poesin.
I samlingen finns också inslag av högre konkretism som berör Norrland och dagspolitiken av i dag – gyllene exempel på den sortens tidsbundna och samtidigt tidlösa poesi som låter oss få syn på det cykliska och i bästa fall ödmjukar oss.
Efter en vår av motstridiga rörelser – då vi i norr både känt underströmmar av centralisering dra kring benen och samtidigt kunnat notera hur rötter under fötterna gräver sig ner, hur ett ljus sprider sig norrifrån – är det med en stegrande respekt inför de krafter som drivit utvecklingen av den litterära scenen i norr man läser Eklunds betraktelse från en annan tid över dikt och temperatur – om hur de betydande diktarna dras till storstaden, medan de mindre betydande diktarna tystnar:
”De som aldrig förmådde spränga den geografiska gränsen och därigenom återupptäcka sin bygd och sig själv.”
Senaste kommentarerna