Kallak, 12 augusti, 2013 – ännu en drabbning äger rum mellan polis och de gruvdemonstranter som under några glödande sensommarveckor befunnit sig på plats utanför Jokkmokk för att protestera mot de planerade provsprängningarna.
Under pågående aktivitet beger sig konstnären Katarina Pirak Sikku till den barrikaderade vägremsan. Hon har med sig ett vitt lakan som hon lägger ut på vägen, kring det strör hon aska – hon är ute efter fotavtryck och i konstnärlig instinkt går hon rakt på den punkt dit konflikten pressats fram under lång tid; hur kampen om landet slutligen nått fram till en kropparnas kamp.
En plats som utsätts för långvarig plåga leder alltid till en befolkning med smärtsymtom. Umeåprofessorn Lars Jacobsson är en av dem som tydliggjort sambanden i Sápmi genom forskning som visat på ökad psykisk ohälsa hos renskötande samer – ett sjukdomstillstånd som av den svenska regeringen ihärdigt ignorerats.
I gruvprotesterna har vi nu kunnat se hur symtomen av att bo och verka i ett ansatt område skruvats upp från att vara smärt- och stressrelaterade till att inrymma också fysisk strid. Polismän som med spett och spadar gräver loss demonstranter som gjutit sig fast i marken är sådant som ingått i det kroppsliga åskådliggörandet av en strid med långa rötter, mellan renbetesland och hård storbolagsexploatering.
Protesterna vid Kamp Kallak, som demonstrationsenklaven kallar sig, följer på många vis en känd och etablerad dramaturgi för fysisk och handgriplig aktivism. Men samtidigt är protesterna ett exempel på hur en ny tid skapat nya strukturer för att mobilisera motstånd, som handlar om hur kropp och teknik samverkar på nya sätt.

I år 2013:s digitaliserade och globaliserade värld, har kroppens uttryck för ett politiskt tillstånd blivit tydligare. Ett vardagsexempel på det är en stor multisportande medelklass, som med idog vård av den egna kroppen åskådliggör resultatet av det individualitetsprojekt som pågått under ett par decennier. Ett annat exempel på samma utveckling är hur gatans protester och synligt motstånd i stadsbilden fått en ny tyngd. I en tid då sociala medier äger kapaciteten att inom ett fåtal timmar kunna mobilisera världsomspännande digitala protestaktioner, har de fysiska sammanslutningarna laddats med högre status.
Men ett ömsesidigt beroende föreligger mellan kropp och teknik; möjligheterna för gatans kamp att uppnå förändring hänger ju samman med medialt genomslag. Det är i detta samspel sociala mediers samhällsförändrande och radikala krafter kan verka. Hijabupproret är ett dagsfärskt exempel på just en sådan kreativ fusion mellan digital kampanj och fysisk manifestation.
En viktig förändring för protestaktioner som sociala medier också kommer med, är hur demonstranter i dag tävlar mer rättvist med traditionella medier i att skriva själva berättelsen om protesterna. I realtid kan i dag en proteströrelse, på facebook eller i andra nätgemenskaper, både formulera riktning, driva intern debatt och också utföra visst mått av självanalys.
Det öppnar i sin tur helt nya möjligheter för konsten att i nära anslutning till händelseförloppen gestalta och tolka betydande skeenden. När ett fält har sin plattform för samtal kan konsten snabbt och effektivt ingripa och göra sig synliga.

I exemplet Kallak kan vi se hur en ny form av mobilisering i det konstnärliga fältet nu sker, där den samiska samtidskonsten ställer sig på barrikaderna med en samlad tydlighet som tidigare saknats. Inte som representanter för något specifikt samiskt, men som representanter för övertygelsen om konstens roll i politiken.
Som Anna-Stina Svakko, en av de samiska konstnärer som i lördags drog upp planerna för en större installation för Kallaks sak, uttryckte det i en intervju i måndags i sameradion:
– Vi måste göra nånting där uppe, för de som orkar vara där hela tiden och för världen, så att de ser att vi också bryr oss.