På min väg mellan Konsthögskolans elevgalleri och Bildmuseet släntrar en kille i yngre tonåren fram och söker min uppmärksamhet. Ursäkta, säger han och sveper med armen lite vagt, kan du berätta vilka de här byggnaderna är? För ung för att vara nyanländ student förstår jag att hans intresse i saken rör annat än att hitta sin klass, kanske är det en skoluppgift jag hamnat i. Jag pekar och rabblar, får ta om det två gånger och han memorerar byggnaderna tyst under några sekunder. Så kommer följdfrågan; vilken är typ, viktigast?
Här någonstans börjar jag leta efter dolda kameror, men jag svarar det som känns mest ärligt – att alla är, typ, lika viktiga. På olika sätt.
På så vis ter sig samvaron på Konstnärligt campus god mellan högskolorna – de konflikter som finns på campus rör i stället linjer som löper mellan då, nu och framtid i mer övergripande frågor om konstnärssyn och ideologi inom utbildningarna.
På både arkitekthögskolan och konsthögskolan inleds hösten med återupptagna rekryteringsprocesser till i dag tillfälligt besatta rektorstjänster.
Konflikterna kring tjänsterna har en del gemensamma beröringspunkter – och medan det förstnämnda tjänsteärendet har många olika bottnar, finns en del bredare teman av värde från vårens turbulens att ta med sig in i hösten.

Varje tillsättning av nya ledare inom större verksamheter går att analysera från två håll, utöver en utstakad riktning för framtiden i den enskilda verksamheten blir valen av ledare också talande för ett samhällstillstånd. Så också i högsta grad på Konstnärligt campus, där bråket kring tillsättningarna av nya rektorer kommit att avspegla den högspänning som ligger i fältet där två stora skiften pågår. Å ena sidan den omdefiniering som sker inom hela högskolevärlden av målet med utbildning och forskning, det så kallade New public management-fenomenet, med kvantitativa metoder för att mäta verksamheters kvalitet och ekonomiska incitament för forskning. Å andra sidan har vi en liknande utveckling mot ekonomisering inom kulturvärlden, där bland annat regionalisering och en allmänt tuffare ekonomisk verklighet har tvingat fram chefstjänster med högre krav på inte bara konstnärliga utan också administrativa egenskaper – just den kravprofil som alltså blivit mer tongivande vid Konstnärligt campus, där en ny ledningsstruktur samlar konst och administration till samma chefstjänst på både arkitekt- och konsthögskolan.

Bråken kring rektorstjänsterna på Konstnärligt campus eldas alltså av starka underliggande ideologiska krafter, vilket förklarar det snabbt stegrade tonläget när universitetsledningens rektorskandidater angett en riktning upplevd som ett hot mot den konstnärliga verksamheten. Att det i en rekryteringsprocess inte offentligt går att diskutera faktiska meriter har i konsthögskolans fall därtill gjort frågan om utbildningens riktning halkig – båda sidor har kunnat vara överens om att konstnärlig kompetens ska väga tungt, men en offentlig debatt som kan leda vidare mot ideologiska viktiga frågor omöjliggörs när den faktiska tyngden i meriterna inte öppet kan bedömas.

En helt offentlig urvalsprocess är knappast önskvärd – ideologi och principer förblir på gott och ont det som går att i offentlig debatt diskutera. Och det är till detta, med den samhälleliga och politiska kontexten som bakgrund, som rekryteringsprocesserna förhoppningsvis kan få återvända i höst. Där också den press mot ekonomisering som ligger på konsten i vidare mening kan vägas in i bedömningen av nya rektorskandidater. Där urvalsprocessen kan göras utifrån en insikt om att konst i stället för att stöpa om sig enligt de påbud en tidsanda kommer med, har som uppgift att bjuda motstånd mot tiden.
Inte nödvändigtvis i någon rebellisk mening med angrepp och övertramp enligt exempel från i våras, men i ett sammanhang där konsten ges förtroendet att vara kreativ också i en ledningsposition med administrativa krav. Sett till den aspekten vet åtminstone jag inga andra som är så duktiga på överlevnadskonst och smart nyttjande av resurser som just konstnärer.