När Umeås styrande undslipper sig tecken på den politiska kulturens karaktär i stan gör man det med effektfull symbolik. Ett axplock ur närhistorien:
Lidman-tunneln och hur ord från en av de mest folkkära ikoner för yttrandefrihet täcktes med tejp. Strax före det: larm om politisk klåfingrighet i just det känsliga skede av uppbyggnad av det kvinnohistoriska museet, med sin verksamhet av idébaserat innehåll och tätt kopplad till värderingsfrågor. Och så nu det senaste; uppdagandet av den planerade rivningen av det tungt symboliska Apberget, detta samma dag som Umeå samlas för att gemensamt stå upp för öppenhet och demokrati.

Det gehör politiken tycks ha för effekter motsvaras i lika hög grad av konsekvens i den pågående stadsomvandlingen, där dimridåer, fulspel och politisk arrogans varit tröttsamt genomgående. Där ordningen varit den att ord om medskapande kommit in i processen samtidigt som grävskoporna, där pressmeddelanden och besynnerliga och motstridiga efterhandskonstruktioner till förklaringar framkvidits först när det börjat mullra bland folket. Där vi för många gånger nått det sorgliga konstaterande att demokratisk ordning fått ge vika för 2014-stress och privata krav och intressen.

Det finns tre stora stråk som man kan bekymras över i hur Umeås politiska klimat påverkar kulturlivet och också ansätter demokratiska värden. Till att börja med har vi det faktum att kulturen är det som ska motivera och legitimera expansion och tillväxt i staden – en utveckling spridd genom EU i hela Europa, men i Umeå förstås kraftigt påskyndat av 2014. Medan vi i Stockholm, Göteborg och Malmö ser högkonjunktur och framtidstro manifesteras av skyskrapor, är det i Umeå den offentliga kulturen som knyts till investeringarna. Vad detta på lång sikt gör med kulturlivet behöver vi inte fantisera eller spekulera kring, det räcker med att läsa kommunrevisionens granskning från i våras av den långsiktiga finansieringen av kulturverksamheten i Umeå – en dyster läsning där bara Kulturväven, för åren 2014 och 2015, beräknas spräcka kulturens budget med mer än 70 miljoner kronor. Detta i en rapport framlagd före beskeden om de gigantiska besparingar Umeå kommun står inför kommande år.

Det andra problemområdet hänger samman med det första och handlar om hur stadsutbyggnadens täta koppling till kulturlivet lägger hinder i vägen för en annan och viktig debatt om hur det lokala kulturlivet formas mot en ny nationell kulturpolitik och en tid av stora strukturella förändringar i kulturen. För att ta exemplet stadsbiblioteket, har i Umeå de viktiga frågorna om vad framtidens folkbibliotek ska vara, drunknat i den extremt infekterade debatten om själva flytten.
Betydelsefulla diskussioner om hur en hållbar kulturell infrastruktur ska byggas är alltså redan i utgångsläget insnärjda i stadsomvandlingsdebatten. Det förstärker en redan utsatt situation för kulturen, som för att stadigt kunna möta en ny tid skulle behöva ägna all kraft åt att formulera sig själv utan gammal barlast i form av andra debatters hårda polariseringar och gamla låsningar.

Det tredje problemstråket breder ut sig över ett lite större ideologiskt fält och rör hur Umeås politiska (o)ordning devalverar ord som medskapande och demokrati, hur de återkommande hoppen över skarvarna i den politiska processen äter upp förtroende.
Att avfärda den upprördhet många känner över Apberget med vanliga floskler om vänsterradikala bakåtsträvare är hånfullt både mot Umeåborna och mot demokratin. Ett grundtryggt kulturliv har sällan invändningar mot förändringar, temporära lösningar eller att behöva flytta runt lite i olika konstiga lokaler i en stad. Men just nu syns denna grundtrygghet vackla, i stället märks de vanliga symtomen som kommer av tappad tillit till politiken; en cynism och en hopplöshet. Just sådana känslor som i ett samhälle öppnar den sorts glapp och sprickor där olika slag av extremism gärna gror.
Ja – den effektfylla symboliken igen: extremismen, som politiker och Umeåbor i måndags gemensamt stod upp för vid den sista demonstrationen – åtminstone på ett tag – vid Apberget.