Att investera i kultur kan liknas vid att bygga broar ut i dimman och hoppas på att komma fram till ett nytt land – utdelningen kommer med fördröjning och är aldrig garanterad eller direkt mätbar, det krävs mod och hopp, tid och pengar. Umeå kulturhuvudstadssatsning skulle enligt denna metafor kunna ses som en autostrada rakt ut på öppet hav – en bred väg som byggs, i rasande hastighet och med extremt höga insatser, men mot platser av välstånd som enligt politikers och näringslivs samlade bedömning kommer att vänta.
En bit ut från land på den åttafiliga 2014-vägen börjar nu två faktorer – stundande ­valår i kombination med en snäv kommunekonomi – mer påtagligt förändra förutsättningarna för byggprojektet och det är vid dessa vi får svaren på hur de politiska prioriteringarna ser ut i praktiken. Ska vägen tillåtas smalna av, ska man pausa – eller byggs det vidare mot visionerna med gott mod och insatser lånade av framtiden?
I den budget som S och V i veckan presenterade valde man den sistnämnda strategin, samtidigt framstod budgetförslaget dåligt matchat mot kulturhuvudstadsprojektet; plötsligt en påtaglig kortsiktighet i hela den offentliga retorikens prat om kulturhuvudstadssatsningen, i ny kontrast till de långsiktiga ambitioner som annars lyfts fram – och därtill en för kulturens del snäv budget.

En av de stora enskilda kultursatsningarna är det Kvinnohistoriska museet, projektet som hängde löst i tjänstemannaförslaget från i våras men som alltså kvarstår i planeringen. Med ny chef och luften rensad från tidigare konflikter ser projektet visserligen mer ­lovande ut än förr – men den extremt tuffa tidspressen och den oförändrade höga kostnaden på 8 miljoner kronor per år för verksamheten står i alltför stark kontrast till den övriga karga kulturbudgeten för att man ska kunna betraka det Kvinnohistoriska museet som annat än en pant för att behålla enighet inför valår.
Budgeten gav också förväntat dystra besked om kommunernas stöd till institutionerna – varken Västerbottens museum eller Norrlandsoperan får mer än en standarduppräkning av anslagen och inget i regionens ekonomiska läge talar för att detta kommer att ändras när ägarnas insatser ska jämkas samman.
Konsekvenser av det blir bland annat att Norrlandsoperans trängda ekonomiska situation kvarstår, med den nyligen påtalade risken om krympta program alltjämt överhängande och stora renoveringsbehov som lär fördröjas ytterligare.
För ­Västerbottens museum innebär icke-satsandet sannolikt att planeringen för Sune Jonsson-centrat fortsatt får jobba enligt b-planer och inte kan ta höjd för att bli det nationella dokumentärfotografiska centra med full verksamhet i gång som 2014 lanserar som en del i programmet.

Också för kulturnämnden väntar besparingar – inte i den blodiga storleksordning på mångmiljonbelopp som hoten talade om i våras, men dock en minskning på 200 000 kronor. Ingen larm-summa förvisso, men en bantning som går i motsatt riktning mot sammanfattningen som presenterades i den revisionsrapport som gjordes i våras av den långsiktiga kulturverksamheten i Umeå, vilken bland annat inskärpte vikten av att gradvis under åren 2012–2014 öka kulturnämndens grundfinansiering för att inte tappet ska bli för stort efter 2014, när den kulturhuvudstadsförstärkta budgeten försvinner.
Dessa mindre klädsamma besparingar döljs dock väl i det stabila 2014-program som redan är säkrat och som hela vägen fram till valet nästa höst kommer att kunna skänka guldglans åt de styrande partiernas visade kulturambitioner. Festen 2014 kommer att bli av, men därefter ser det kämpigt ut – ett fint och starkt program som skapats med tillfällig förstärkning maskerar en erosion inom verksamheterna vars konsekvenser ingen politiker, inför valår och med ett kulturår att genomföra, varken vill eller orkar tala om.
Återigen kortsiktigheten, den som i hårda tider är så lätt att hemfalla åt.