Samtidens historielöshet har en komplex karaktär – kring stora och bekymmersamma kunskapsluckor frodas en krampartad och riktningslös nostalgi, en vagt formulerad längtan efter något som trots allt kan hjälpa oss förklara samtiden.

Detta tillstånd kan ta sig uttryck på olika vis och kan bland annat vara en del av förklaringen till de många uppgörelser med historiens stora män som vi kunnat se i både fiktionen och i en ström av reportage och dokumentärer på senare år. Fenomenet uppstår när nostalgin korskopplas med samtida personfixering och är förvisso inte att förakta, då historiska skeenden ju ofta gör sig bra förklarade genom dåtidens tongivande personer.

Bland de senaste att lyftas upp för ny genomlysning är Kirunas store man Hjalmar Lundbohm, den beläste och bereste geologen, förste disponent vid LKAB i Kiruna + en stor industriman, kulturmecenat, betydande stadsbyggare, därtill samernas och tornedalingarnas förkämpe enligt vedertagen historieskrivning.

Men var han också rasist? Det är den fråga som väcks av Norrbottens museums chef Curt Persson, som i en ny bok, På disponentens tid, en del av en doktorsavhandling, undersöker Lundbohms förhållande till minoritetsgrupperna samer och tornedalingar under åren för gruvans framväxt. En ny och mindre smickrande bild framträder här av Kirunas grundare, som en stark ledare som å ena sidan stödde urfolks- och minoritetskulturen och å andra sidan både upplät sina nätverk till och bidrog till finansieringen av rasbiologisk verksamhet i norra Sverige.

Under Lundbohms år i Kiruna (1898-1921) var rasbiologin på stark frammarsch och det var folkgrupperna lägst på den storsvenska skalan som betalade priset för gruvans tillkomst. Samer och tornedalingar hade avgörande betydelse för projektets förverkligande genom att stå för det omfattande

Enligt tidigare historieskrivning görs ibland gällande att det var för att kompensera för följderna av koloniseringen som Hjalmar Lundbohm engagerade sig i minoritetsfrågor och bland annat aktivt bidrog till att sprida kunskap om samisk kultur genom stöd till utgivning av litteratur och vetenskapliga publikationer.

Bilden ifrågasätts dock genom Curt Perssons arbete, där han visar hur Hjalmar Lundbohm var drivande och tongivande i segregeringen av samer och tornedalingar liksom i arbetet med rasbiologin, både praktiskt och ekonomiskt.

Ett dualistiskt förhållningssätt – så väljer Curt Persson själv att benämna denna Lundbohmska dubbelbottnade hållning gentemot minoriteterna. Skulle man vilja uttrycka det mera rakt på sak kan Lundbohms intresse för urfolkskultur, i skenet av hans parallellt pågående rasbiologiska verksamheter, annars sortera in som gammal vanlig exotisering – något som också låg i tiden, när en utbyggd turism följde på industrialiseringen.

Mellan dagens diskussion om samisk representation och hela den aktuella gruvdebatten löper tydliga smärtspår till denna den Lundbohmska dualismen och till det faktum att frågor om representation inte heller i dag är okomplicerade. Även i dag gäller den huvudsakliga ordningen där segraren (eller finansiären om man vill) är den som skriver historien.

För den som vill förstå dagens same- och gruvdebatt och på vilka historiska grunder konflikterna vilar är Perssons arbete ofantligt angeläget – genom Hjalmar Lundbohm speglas en betydande norrländsk tidsepok.

Själv är författaren försiktig med att döma i efterhand – men i hans konstaterande att Hjalmar Lundbohm visserligen var högst aktiv i utformandet av tidens samepolitik, men samtidigt del av det tankegods som var aktuellt inom de rådande maktsfärerna, samlas ändå tjusigt hela tyngden i den historiska lärdom vi av detta bör dra.

En insikt som vidgar sig mot hela Europa och de högerextrema strömningar som i detta nu formar ett nytt tankesystem av rastänkande och segregering, vars inflytande i de samtida maktsfärerna oroar allt mer.