Det är vid gränsen kring denna kungstanke om kultur som de i Umeå så välbekanta konflikterna uppstår, när en ny kulturpolitik tvingar kulturen motivera sig själv utifrån nya förutsättningar, där krav på marknadsanpassning, högre grad av samverkan med privata aktörer och en mer projektbaserad struktur i någon mån sätter idén om grundforskningens principer ur spel.

Fenomenet rör även den faktiska forskningsvärlden, där de senaste årens reformer omdefinierat universitetsvärldens mål och vokabulär i riktning mot synen på akademisk verksamhet och kunskap som något som i första hand ska leverera tillväxt + där forskning som ger ekonomisk avkastning premieras och där kvantifieringstänkandet genomsyrar verksamheten i allt högre grad.

Vad vi har är alltså en samhällsutveckling där grundforskningen både som kulturmetafor och som praktik ställs inför liknande utmaningar + med ett krympande utrymme för det förutsättningslösa och därmed också för det oförutsedda, med verksamheter riktade mot projekt med säker vinstkalkyl, med sämre plats för de oväntade sprången.

Lägg till detta de utrop som den individualiserade tidsandan kommer med, om att ”våga misslyckas”, ”våga satsa” + som om möjligheter till kulturskapande eller forskning strikt handlar om enskildas val och förmå

gor snarare än möjliggörande strukturer + och vi ser två samhällsbärande fält under press.

Kan de samarbeten mellan kultur och vetenskap som tar form inom konsten ses som ett resultat av denna situation? Två pressade fält som söker sig bort från de påbjudna utvecklingslinjerna och mot varandra i ett gemensamt utbrytningsförsök från kulturdriven tillväxt och new public management-tankens grepp?

Visst + konst och vetenskap har genom tiderna ofta låtit sina vägar mötas + men känns inte tanken sällsynt sympatisk i dagens konkurrensutsatta och marknadsinriktade verklighet; om att konsten i armkrok med forskningen skulle kunna bryta upp ett nytt lufthål där all potential i fälten kunde ta plats + och kanske blåsa vinsttänkandet på konfekten på köpet.

Ännu återstår en del slipande på formerna för att få fusionsuttrycken att kunna ta ut full vingbredd + delvis handlar det om klargöranden kring rent juridiska och branschmässiga strukturer, men framför allt behöver en ny läsvana etableras där vi inte reflexmässigt griper efter rationellt tänkande och vetenskapens svar på de frågor som väcks och oroar i kraftfältet där fakta mixas med fiktion.

För att komma till saken och det högaktuella exempel på frontalkrock i fältet fakta/fiktion vi har framför oss i Umeå: Magnus Alkarps märkliga DN-text med anklagelser om hyllandet av en man utpekad som nazist, vilken byggt upp ett högspänningsfält kring Love Ersares kommande Gustaf Hallström-föreställning och där två frågor just nu präglar debatten och den allmänna uppfattningen om projektets fortsatta legitimitet: 1) hur beställningen av verket sett ut, samt 2) vilken bild av Gustaf Hallström som slutligen ges i föreställningen.

Båda frågorna alltså formulerade efter vetenskapens logik med dess krav på verifierbara uppgifter och tydliga svar + men låt oss nyttja lufthålet en stund, låt oss släppa fram konstdelen av projektet och leka med tanken; kanske bjuder föreställningen faktiskt inget facit om Gustaf Hallström.

Kanske är det inte i nagelfarandet av projektbeställningen som debatten har sin givna fortsättning (även om situationen kräver ett förtydligande i just denna fråga: det är och förblir direkt osmakligt att insinuera att Västerbottens museum skulle velat styra Ersares Hallström-porträtt i någon riktning, eller inte skulle ha haft koll på Hallströms omstridda förflutna).

Kanske blir obehaget vi upplever i icke-svaren det verkligt viktiga Gustaf Hallström-föreställningen ska komma att lära oss + en lektion i att orka stanna kvar på en plats där fast mark för en stund får saknas under fötterna.