Den största varsamheten med orden återfinns inte sällan där insikten om dess tyngd är som störst. Vill man snabbt återfå hoppet om litteraturen som radikal handling är därför den nya vågen av arbetarpoesi om 2010-talets Sverige ett bra ställe att vända sig till. Athena Farrokhzad, Jenny Wrangborg och Johan Jönson är några av de författare som skildrar det nya landet med en poesi präglad av tät råstyrka, allvar och en högtidlighet som inte maskeras. Det slarvas inte, orden får vara på liv och död.

På liv och död om ett samhällstillstånd skriver också Kristian Lundberg som i dagarna utkommer med en ny bok + en samling texter om ett kallt Sverige som han menar har vänt de sva

I 12 kapitel fördelade på tre sektioner tar Lundberg ett brett famntag över genregränserna och låter poesi möta statistik, tidningsprosa och litterära reportage – inte för formexperimentets skull, utan för att den uppbrutna formen är det enda sättet detta land just nu låter sig berättas med.

Sammanlödande är den orubbliga övertygelsen om att orden har reell makt att förändra och därför är boken ändå full av hopp trots förfärande reportage – om kvinnor misshandlade av män de älskar, om asylsökande i fängelseliknande förvar, om missbruk, om tilltagande främlingsfientlighet.

En röd tråd som också glöder genom boken är det kyliga samhällstillståndets beröringspunkter med en manlighetsroll under omförhandling. I allt från poesi till fallstudier pekar Lundberg + samtidigt som han problematiserar sin egen överordning – ut de destruktiva normerna. Då och då ligger de bakom rubriker om misshandel, våldtäkter, hatbrott mot homosexuella + men de behöver beskrivas som systemproblem som skadar ett helt samhälle.

Detsamma kan sägas om utredningen Män och jämställdhet som regeringens särskilde utredare Svend Dahl i förra veckan överlämnade till jämställdhetsministern + en rapport som passerade förvånansvärt lågt under medieradarn, men som borde omskrivits i stora svarta rubriker.

För, visar utredningen, läget är inte bra – det är inte sant det som vissa hävdar, att jämställdheten gått för långt. I stället ger mäns dominerande maktpositioner i samhället liksom begränsande föreställningar om män och kvinnor tydligt påvisbara negativa konsekvenser – för både män och kvinnor.

Viktigt är dock, pekar utredningen på, att debatten inte faller på eget stereotypt grepp utan förmår vidgas till att omfatta en mer komplex verklighet än att betrakta män och kvinnor som homogena grupper.

En av utredningens huvudlinjer rör pojkars skolresultat, där en nedåtgående trend beskrivs som fått pågå alldeles för länge och som får långtgående följder i arbetsliv och ett jämställt, jämlikt, vuxenliv. Normarbetet i skolan understryks som avgörande; att skolvärlden anstränger sig för att bryta upp föreställningar om pojkars och flickors förmågor och behov.

Här löder sig Kristian Lundbergs anklagelseskrift samman med utredningen + genom synen på språk och bildning som en konkret frihetsaspekt och som något skolan måste kunna garantera. Det största sveket mot medborgarna är att skapa en politisk agenda för de starka, för de som redan i hemmet fått språk, kunskap, hopp och vilja, menar Lundgren.

Den samlade problemanalysen framstår i detta tydligt inflätad i en hel samhällssituation, där stora glapp öppnar sig mellan motstridiga bilder och erfarenheter av manlighet.

Vi har kunnat se dem överallt i vinter; klyftorna.

Till exempel mellan den seglivade bilden av manlighet kopplad till kroppsstyrka och kontroll (nyligen förstärkt av Zlatan i en känd bilreklam) och en verklighet där det var länge sedan kroppsstyrka innebar någon garant för till exempel trygghet i arbetslivet.

Mellan upprörande våldtäktsdomar och Melodifestivals-humor byggd på mäns tafsande på kvinnors bröst.

Mellan fortsatt underrepresentation av kvinnor i maktpositioner i samhället och näringslivstoppar som snubblar på tungan om kvinnors berättigade plats i – ja just näringslivstoppen.

I dessa glapp halkar inte bara män ner och går förlorade, de drar kvinnor, barn, mänsklighet, med sig i fallet.

Känslan när detta bara pågår liknar den olust man kanske känt inför de rapporter som nått oss i veckan om extremvädret som skapat kaos runt om i världen: det måste bero på något större fel.

Samt: vi kan inte tillåta det att vara för sent.

Det måste finnas mer vi kan göra.