Mina barn tror att jag ljuger när jag berättar hur det kunde gå till förr i tiden, typ kring 1995, om man var ung och ville spela teater: jo, man samlade ett gäng, letade upp en lokal lämplig för teater och körde i gång.

Men vadå, fick man bara en nyckel sådär?

Ja, jo – man frågade väl någon – vem? Och ja, fick en nyckel.

Faktiskt, minnet sviker inte, men även för mig ter sig saken närmast sensationell så här i backspegeln. Vilket privilegium, vilket förtroende att låta ett gäng ungdomar med bara överräckandet av några prassliga studiecirkelsformulär som motkrav, få tillgång till en plats för fritt skapande, i detta fall därtill inget mindre än kulturhusklenoden Thuleteatern i centrala Örnsköldsvik.

Detta alltså under ett 1990-tal och en tid vi sedan länge sprungit ifrån. För även om Thuleteatern till skillnad från den rivning som parallellexemplet Saga i Umeå kan stå inför, fortsätter pryda sin plats i Ö-vik, får vi nog räkna tiden som passerad, då nycklar till kulturlokaler delades ut lite hipp-happ till unga.

Hur gör en unge i dag, som söker en plats och en grupp för kulturskapande?

Tja, om du är förälder till ett barn i skolåldern finns svaret just nu sannolikt i en brevlåda nära dig, i en färgglad broschyr om barnaktiviteter + i samband med skolloven manifesteras nämligen som tydligast den utveckling som skett under de senaste decennierna mot alltmer inhägnade och formaliserade barnkulturverksamheter. Säg en aktivitet, vilken som helst, och det finns med all sannolikhet en kurs i ämnet att anmäla ditt barn till.

Utvecklingen har två biflöden: dels hänger den samman med samhällets bredare marknadsorientering och privatisering, dels göds den av det senaste decenniets boom av livsstilskonsumtion. Lägg till detta en äldre och ängsligare föräldrageneration som inte bara är redo att göra allt för att skapa en konkurrenskraftig avkomma utan också är beredda att betala bra för just detta + och vi har en gyllene marknad för allehanda kreativa barnaktiviteter.

Man behöver nu inte odla sin mest sammetsögda nostalgi inför utvecklingen – det vore förmätet att gnälla över ett allt större utbud av aktiviteter och många av kurserna för barn och unga är underbart gemensamhetsskapande och personligt utvecklande.

Men det vore naivt att inte tro att det också får konsekvenser i en annan ände när kulturaktiviteter och kreativitet hägnas in, etiketteras och formaliseras.

Den uppenbara risken är hur frågan om tillgång till kulturverksamheter blir en klassfråga – oavsett invändningar man eventuellt har mot en fritid inrutad med aktiviteter blir det utpekande för barnet som inte deltar i racet. Och även för de aktiviteter som är gratis eller bara kostar en ringa slant krävs det trots allt en förälder som orkar sig igenom anmälningsformulär, som har tid att skjutsa, hämta, peppa.

I ett vidare perspektiv flätar sig trenden därtill in i en olyckligt trång syn på kultur och skapande som tjänster och upplevelser man köper och som i första hand äger rum i arrangerade former med utbildad personal. En fostran som förvisso skapar exemplariska framtida kulturkonsumenter, ungar som kommer kunna lotsa sig fram bra som vuxna i kultursalongerna, ta plats och så vidare + men som också indirekt skulle kunna ha en hämmande effekt, genom att göda uppfattningen om kulturskapande som något som måste sanktioneras av en formell instans (ja, och gärna ha en rubrik som gör sig bra när någon frågar vad ungarna sysslar med på fritiden).

Vi kan använda stadsbyggnadsparallellen för att komma närmare en förståelse för det tillstånd vi modellerar fram, om vi betraktar de offentliga ytorna som rumslig motsvarighet till spontan kultur. För en tid sedan beskrev Carl Åkerlund i en artikel på VK-kulturen ett konkret exemplet från Brasilien, där städerna som privatiseras skapar fenomenet rolezinhos; unga som tvingas hänga i gallerior i brist på offentliga mötesplatser och där gränserna blir smärtsamma och tydliga mellan dem som har och inte har rätt att vistas längs köpstråken.

På samma sätt stöper vi om de immateriella värdena i kulturen och kreativiteten när de blir tjänster vi köper och schemalägger – vi gör kulturen till en plats som hela tiden knackar oss på axeln med frågan; är du säker på att du får vara här?