Ingen undgick allvaret i händelsen i centrala Umeå – ändå minns jag våndan på söndagen, när rätt tonfall och proportioner skulle sökas till måndagstidningens analyser. Och trots att håret hade rest sig i nacken när jag tagit del av vittnesmål från nazisternas framfart, skämdes jag över mitt tonfall i den krönika som skrevs, den svulstiga vreden och alarmismen, även sedan jag på inrådan av en kollega hade strukit det mest bombastiska. Ur stillheten som följde på tumultet växte ett tvivel kring mitt dramatiska anslag, parallellerna jag dragit till historiens stöveltramp – hade jag blivit en ofrivillig medaktör i den nynazistiska skrämselturné som pågick? Hade jag hjälpt till att göda monstret?

I dag skäms jag över att jag skämdes och våndades. Sedan 2013 har den nazistiska aktiviteten i Norr- och Västerbotten ökat dramatiskt och föreställningen om att den ena eller andra mediestrategin skulle kunnat påverka dess framfart syns i dag både naiv och förmäten.

Efter en sommar då den nazistiska linjen flyttat fram positionerna – Almedalen, attacker på Pride och mot demonstranterna på Mynttorget och nu senast Charlotteville för att nämna några av flera händelser – har det i stället slutligen kunnat slås fast att denna rörelse opererar totalt hänsynslöst mot varje variant av publicistisk strategi.

Samtidigt har mediedebatten och det offentliga samtalet fortsatt haft inslag av besvärande försiktighet, med Johan Hakelius som galjonsfigur för en hållning där nazismen fortsatt bagatelliserats och pajasförklarats, en hållning där mummel om yttrandefrihet givit legitimitet åt nazisternas framflyttade positioner i det offentliga rummet. 

I Umeå har gatorna i sommar skonats från nazisters närvaro, men på Renmarkstorget raserades, precis som i Almedalen, den skoinstallation som skapades som en tvilling till den som där restes i protest mot nazisternas närvaro och i Hörnefors angreps konstnären Rebecka Adelhult Feklistoffs konstverk ”Vid den långa resans slut”, som intar ett kritiskt perspektiv på de gränser vi reser mot människor på flykt. Rimlig försiktighet har präglat reaktionerna och bevakningen av dessa händelser – och förstås; såvida ingen uttalat nazianstruken aktör kan spåras bakom angreppen, vore det ett brott mot yrkesetiken att rapportera sådana politiska kopplingar.

Men frågan som samtidigt måste ställas är; kan vi verkligen vara säkra på att hotet blir mindre om vi INTE utgår från värsta tänkbara scenario? När övergår ”att ta det säkra före det osäkra” till att i utgångsläget utgå från det värsta, att beskriva monstret såsom det ser ut.

I sitt starkt berörande sommarprat beskrev krigskorrespondenten Magda Gad hur verklighetens extrema omständigheter ibland tvingar journalistiken in i en kylig pragmatism som renodlar yrkets essens. Stående i en massgrav, konstaterar Gad, blir till exempel läsaranklagelser från landet i norr om texter som piskar på främlingsfientlighet eller om att drivas av vänster- eller högeragenda närmast absurd. Och i mötet hon berättar om, med flickan Gloria som i Ebola-skräckens Liberia förvisats från sin familj, ritas med samma självklarhet principen om journalistiskt avstånd in som underordnad själva medmänskligheten.

Om reglerna för en journalists roll är viktigare än ett barns liv, då är det något fel på reglerna, konstaterar Gad som fortsatte rapportera men också byggde ett hus till Gloria och de andra eboladrabbade barnen.

 Om den tidiga hösten 2013 hade sina osedvanligt varma dagar och erbjöd en verklighet där vi ännu hade utrymme att inta en blåögt godtrogen hållning gentemot nazismens framryckningar, så påbjuder den kalla 2017-sommaren motsvarande kyliga klarsyn. Nog nu med historielöshet och undfallenhet i debatten, nog nu med slappt hänvisande till yttrandefrihet när fascister vinner mark utan motstånd.

Om reglerna för den yttrandefrihet som åberopas till försvar för nazisternas närvaro i det offentliga rummet inte samtidigt förpliktigar varje demokrat att gå ut och bekämpa dessas värderingar – ja, då är det något fel. Inte på yttrandefriheten, men på demokratiska krafters förmåga att rädda den medan tid ännu finns.

SARA MEIDELL