Kusligt nära verkligheten lägger sig filmens intro. För utöver Ruben Östlunds ansökan hos Göteborgs kommun från i somras om att – inte demolera, men väl förflytta statyn av ryttarkungen Karl IX från Kungsportsplatsen för att där uppföra en tillitsruta – så har ju statyer av forna maktmän efter Charlottesville skapat debatt med svallvågor över världen.

Vem ska ta första spadtaget, undrade Jens Liljestrand till exempel i Expressen i längtan, inte efter handgripliga attacker vilket somliga ville ha det till, utan efter ny hetta i debatten om gamla krigarkungar. Svar kom snart från nätets undervegetation, med ett rykte på Flashback där det påstods att vänsterextrema AFA planerade att riva Karl XII-statyn i Kungsträdgården – falskt, kunde snabbt klargöras, men en händelse som ändå manar till fortsatt debatt utifrån Liljestrands fråga. Hur ska vi förhålla oss till maktsymboler i offentligheten? Till de kungliga? Till den påkostade samtidskonstens monument, som ju i minst lika hög grad markerar makt och kapital, men av annan sort?

Inga kungliga drabanter är längre med som taktfast marscherande markering av kungamakt vid riksmötenas öppning, däremot kvarstår symbolisk representation genom kungens närvaro vid den politiska maktens höstupprop. Annat är läget vid Sametingets öppningsceremoni i Östersund i dag – hit kommer i år inte kungen, inte heller statsministern, detta dock enligt en längre men icke desto mindre missklädsam tradition av ickenärvaro.

Samisk underhållning går bra men den samiska nationen och det samiska folkets betydelse är tydligen inte lika underhållande, löd Sametingets ordförande Stefan Mikaelsson skarpt formulerade kommentar till den totala frånvaro från kungahuset som in i det sista såg ut att bli fallet. Efter eskalerande kritik, bland annat framförd av Petter Bergner på ledarplats i VK och ÖP, lyckades nu hovet flytta några bitar i kungahusets livspussel och när Sametinget i dag öppnar finns kronprinsessan Victoria på plats, jämte, från regeringen, kulturministern.

Med ett nödrop klarar uppställningen den ceremoniella plikten, men ekot från Mikaelssons ord är påtagligt. Att kulturministern, som har det formella samordningsansvaret för samiska frågor och i uppdraget idogt manifesterat sitt engagemang (från besöket på Västerbottens museum i våras minns vi till exempel en minister i tårar som tog del av information om arbetet med repatrieringsprocessen av samiska kvarlevor), finns på plats är självklart. Men lika självklart kunde man tycka att Stefan Löfven borde slutit upp jämte Bah Kuhnke vid öppningen av den samiska befolkningens folkvalda organ. Om inte annat så för att backa upp sina vackra ord från regeringsförklaringen 2015, där han särskilt lyfte fram insatser för att stärka samiskt inflytande och delaktighet.

Och att kungen trots två års framförhållning i inbjudan inte förmår planera närvaro detta jubileumsår, undergräver allvarligt den legitimitet kungahuset ännu gör anspråk på, som symbol för historiskt betydande skeden i Sverige.

Ska samer bara underhålla? Frågan riktar sig med vidare adress mot den oroande undertexten i den stora mobilisering som skett på senare år inom den samiska konsten, där dess radikala potential hyllande och upprepande påtalats. För trots att konstens betydelse som arena för att belysa historiska och samtida oförrätter mot samer verkligen inte ska underskattas – otaliga är exemplen där konsten, filmen, litteraturen genererat debatt och kunskapsspridning, där tanken nu senast hisnat inför scenariot av ett globalt genomslag om Sameblod blivit Sveriges Oscarsbidrag i stället för ovan nämnda The Square – så måste frågan ställas med oförtröttlig envishet: hur långt bör och kan konsten sträcka sig in i politiken?

Konsten såväl som vår kungahistoria med alla dess monument påminner om att symbolisk representation går i två riktningar – å ena sidan finns propagandans potential, å andra sidan möjligheten för den verkliga makten att i kulisserna operera efter helt annan agenda än den som visas utåt.

Det samiska sammanhanget blir ett fält som påminner om frågor viktiga att fortsätta belysa i konstvärlden. Var går skiljelinjen mellan symbolisk och verklig makt? Vilka blir konsekvenserna när en politisk kamp alltför hårt knyts vid enskilda konstnärer?

Vilka nya övergrepp i fråga om konstnärlig frihet riskerar att begås i den goda sakens namn? Vilka andra dimensioner, som klass eller kön, döljs när en politisk etikett, i detta fall det samiska, klistras för stor över ett konstnärskap?

I The Square har Ruben Östlund avskaffat monarkin och gjort om kungliga slottet till konstmuseum. Å ena sidan möjligt att tolka som en drift med en konstvärld lika tömd på makt som någonsin ett samtida kungahus.

Å andra sidan, en bild att ladda med hopp. För, konstnärsvärldens manér och hierarkier till trots: vilka kunde vara mer lämpade än konstnärerna att släppa in i forna maktcentra för att möblera om dess innerväggar?

SARA MEIDELL