På bio rullar Ruben Östlunds The Square som en plågsamt träffande skrattspegel för konstvärldens manér och ytlighet – tätt följd av en verklighet som överträffar sig själv i fråga om tomma poser. Flaggstången på Sergels torg det senaste exemplet, ett av alltför många tröttsamt förutsägbara konstverk på senare år med den tröttsamt förutsägbara dramaturgi där utfallet ofta blir ett aningens ökat konstförakt på bekostnad av intellektuell vinning.

Och så nu i veckan, granskningen i P1:s Kaliber om misstänkt vänskapsjäv i Konstnärsnämnden, den statliga myndighet som ger stipendier till enskilda konstnärer. 2,3 miljoner, visar granskningen, har betalats ut i stöd till personer som på olika sätt har personliga kopplingar till flera ledamöter inom Konstnärsnämnden.
Bilden som ingår bland favoriterna hos de krafter som av olika skäl vill begränsa den fria konsten – den av en korrumperad kulturelit som dunkar varandra i ryggen – är besvärande svår att vifta bort.

”Kulturkamraterna” löd också vinjetten under vilken norska Dagbladet i somras publicerade granskningen av norska Kulturrådet, där samma problem blottläggs som i granskningen av Konstnärsnämnden (Kaliberredaktionen, ska sägas, har endast utrett musikerna – men Konstnärsnämndens svaga undanmanövrar vid pressande frågor från SR antyder samtidigt att få skäl finns att tro att det skulle se påtagligt bättre ut i de andra konstnärliga fälten)

Genom att kartlägga vänskapsrelationer på Facebook kan tidningen peka på besvärande kopplingar mellan bidragsbeslutande personer i Kulturrådet och mottagare av kulturstöd. 18 564 ansökningar till Kulturrådet har granskats, där den sökande kopplats till de personer som behandlat deras ansökningar. Är du Facebook-vän med minst en person i den grupp som bedömt ansökan, visar kartläggningen, fördubblas chansen att få pengar. Ju fler Facebook-vänner i de behandlande grupperna, desto högre blir dessutom stödet – 58 000 kronor per Facebook-vän, har Dagbladet räknat ut.

Greppet i granskningen är djärvt och en smula okonventionellt, men tendensen som pekas ut får i artikeln stöd av framstående forskare med kunskap om maktnätverk och norsk kulturelit.
Därtill, inte minst, av en röst från insidan, den tidigare Umeåbaserade konstnären Lars Cuzner. Efter flera års uppdrag i bedömningsgrupper i Kulturrådet hoppade han i våras av i protest mot den feghet och vänskapskorruption han konstaterat: ”Det är I’ll scratch your back, you’ll scratch mine. Det är inte så att de bästa projekten får stöd. Absolut inte”, säger han till Dagbladet.
”De som får stöd är nöjda och håller käft. Alla som inte får stöd och står fria att kritisera Kulturrådet kan enkelt avfärdas som bittra. Ett perfekt system – för dem själva”, sammanfattar Cuzner vidare ett orubbligt och mycket problematiskt norskt stödsystem.

Hur giltig denna beskrivning är av ett svenskt sammanhang vore välgörande att få se luftas i offentligheten framöver. För väldigt bekymmersamma är de vittnesmål som hörs i spåren av granskningen, om att jävsproblematiken som nu uppdagats inte är någon enskild fadäs. Konstnärsnämndens försvarsresonemang, där man försöker släta över kritiken genom att hänvisa till en liten bransch och hävdar att den som har kompetens att bedöma ansökningar oundvikligen också har breda kontaktnät i konstnärsled, speglar därtill en besvärande instinkt av att vilja bevara en elitistisk exklusiv air kring kulturen.

Jäv, oheliga allianser eller bara misstankar om sådana hos myndigheter som fördelar kulturstöd skadeskjuter kulturen i många led. I första hand förstås genom hur ett systematiskt gynnande av en liten skara konstnärer hindrar mångfald inom konstnärsskrået och i förlängningen även konsten. Vidare genom att utgöra en ökad stress inom en yrkesgrupp som, redan utsatta som de är på en arbetsmarknad av ytterst osäkra villkor, verkligen inte behöver belastas ytterligare av oro över icke-fungerande stödsystem. Slutligen genom en förtroendeförlust hos allmänheten, där rapportering om en ryggdunkande kulturelit alldeles i onödan riskerar spä på ett konst- och konstnärsförakt.

Att debattera former av stöd till kulturskapare bör stadigt göras och utgör en viktig del i en vidare diskussion om konstnärlig kvalitet och vilka modeller som ska tillämpas för finansiering av kulturen.

Frågor om vänskapsjäv och oberoende inom kulturvärlden är ett annat tema att hålla levande framöver. För det är inte bara bidragsfördelande myndigheter som har att finna tillräckligt kunniga bedömare som samtidigt placerar sig på tillräckligt långt avstånd för att säkerställa neutralitet – kulturjournalistiken är ett annat fält i en kulturens större infrastruktur, där jävsproblem och kotterier i förlängningen kan sätta konstnärlig frihet under press.

Tangerar det senare fältet gör Kalibers granskning, genom att understryka vikten av en stark och fri press. Förhoppningsvis gör Konstnärsnämnden som man utlovar i radio, en översyn av sin policy – för lika viktigt som granskningarna av kulturens stödformer är i dagens kulturklimat, lika viktigt är att raskt åtgärda brister som avslöjas för att säkerställa legitimitet och arbetsro för kulturen och konstnärerna.

Krafter som vill skjuta den fria kulturen i sank är piggare än någonsin och tar i dag varje chans att underminera den konstnärliga friheten och de bråkiga samtidskonstnärerna. Med Sverigedemokraterna trampande i farstun, redo att kasta sig över kulturpolitiken, måste systemen för stöd till konstnärer vara oklanderligt skötta när vi går in i en valrörelse.

Konsten behöver inte vara begriplig – men kring dess finansiering måste största möjliga klarhet råda.

SARA MEIDELL