Nobelpriset i litteratur 2017 till Kazuo Ishiguro – ett sympatiskt och inkluderande val.

Efter ett både folkligt och skrällartat val förra året väljer Svenska Akademien att fortsätta i det breda spåret, men byter ut chock mot spets och djup. Sympatiskt och inkluderande är valet av ett författarskap med potential att bli ett bildningsprojekt, för både nya och gamla läsare att borra sig ner i och söka nya dimensioner i.

Anthony Hopkins gripande gestalt i Återstoden av dagen var för många ögonblicksbilden som kom upp när Kazuo Ishiguro utropades, en nog så vältäckande bild av ett författarskap – butlerns diskreta ordlöshet, som ett eko av författarens brittiskt-japanska lågmäldhet, och så under detta, den innerlighet och hetta han hyser i sitt hjärta, glöden som genomsyrar Ishuguros utsökta stilistik.
Och så under det, basslingan som återkommer i hans produktion: hur förhålla sig som människa i tvingande strukturer, hierarkier och politiskt utmanande tillstånd? Ett tema som fortsätter bli allt mer trängande för litteraturen att förhålla sig till.

Samtiden förändras inför våra ögon – likaså ramarna för vad som gör litteraturen relevant. Med valet av Kazuo Ishiguro skriver Akademien åter fast ett traditionellt litteraturbegrepp, efter att ha vidgat fältet med yvigare rörelser. Som politiskt ställningstagande – vilket varje Nobeltillkännagivande ytterst är – är valet uppfriskande. Genom att välja en synbart mer opolitisk författare (där valet av den kenyanske Ngugi wa Thiongó, bokmässebojkottande liksom fyra akademiledamöter, i många avseende hade varit mer logiskt och förutsägbart) markerar Akademien den berättande och fantasifulla romanen som den just nu mest angelägna.
Priset blir därför ett vällovligt försvar för litteraturens långa linjer och trollbindande verkan – men också till en språkglädje som utan att falla i krystade formexperiment håller en originalitet som är ren och skär njutning.
”Flabbergastlingly flattered.” Uttrycket som pristagaren valde för att beskriva sin tacksamhet – i dramatisk kontrast till Dylansk tyst trulighet – är bara det redan en bevingad klassiker.